Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liturgiska reformsträvanden m. m. 121
tjänst», avslutat med gemensamt
uttalat Fader vår, salutation, slut-
bön och välsignelsen.
Det, som den Otto’ska riktning-
en vidare har att bjuda den litur-
giska rörelsen, finnes i den lilla
boken: »Chorgebete» 1. Med »Chor-
gebete» menar Otto sådana böner,
som uttalas i korus, d. v. s. gemen-
samt och växelvis. Därtill fram-
dragas 1 första hand psalmer och
psalmartade stycken ur profeterna
men även de stora rytmiska stycke-
na ur nya Testamentet. I stället
för den förut vanliga men nu
mestadels bortglömda psalmodi-
eringen, vill Otto genom denna lilla
bok införa den i korus talade bö-
nen. Mensching skriver om denna
form i sin bok »Den liturgiska rö-
relsen i den evangeliska kyrkan»:
»En sådan bön är redan i fast bruk
i Englands och Amerikas protes-
tantiska kyrkor. Vi iakttaga, att
den talade bönen har en särskild
uttryckskraft. Man känner tydligt
den talade bönen såsom ett mera
omedelbart och intimt uttryck än
den av orgeln ledsagade sången.
Här bortfalla alla yttre band, och
bönen, ty om sådan rör det sig
och icke om uppförande av teatra-
liska ”talkörer’, kan utveckla sig
fritt. Raskt inställer sig :hos den
på detta sätt bedjande försam-
lingen medvetandet om att vara en
församling».
En annan gåva från denna rikt-
ning är den av Otto föranstaltade
och med inledningsord försedda
översättningen av Emanuel Linder-
holms Nya evangeliebok. Genom
densamma har diskussionen om
kyrkoårets utgestaltning beford-
rats. Och slutligen må ytterligare
hänvisas till att sedan början av
1 Otto: Chorgebete, Giessen 1925.
. Wallau utgiva:
förra året Rudolf Otto tillsammans
med Gustav Mensching och René
»Liturgiska Blad
för predikanter och medhjälpare»?,
vilka meddela en rad av utförda
utkast.
Vill man kortfattat karaktäri-
sera strävandena inom den tredje
rörelsen,
Den högkyrkliga rörelsen
kan man törhända säga: den vill ”
gent emot den subjektivism, som
gjort sig bred i den evangeliska
kyrkan, vända tillbaka till det ob-
jektiva i uppfattningen av kyrkan,
av ämbetet och sakramenten. Den
högkyrkliga föreningen grundades
i Berlin år 1918 och har sedan dess
vunnit stor omfattning. Att den
av denna förening burna rörelsen
står i visst sammanhang med de
ovan omnämnda strävanden, som
utgingo från Löhe, Kliefoth o. a.,
framgår därav, att Wilhelm Herold,
den siste utgivaren av Siona, vil:
"ken tidskrift upphörde år 1920,
skriver i sammelverket »Die feiern-
de Gemeinde» om den högkyrkliga
rörelsen: »Vad Schöberlein och
min fader D. Max Herold skådade
i fjärran, det söker denna rörelse
att förverkliga».
Den <högkyrkliga riktningens
fordringar kunna vi utläsa av dess
program 3. Här heter det: »1. Den
högkyrkliga rörelsen önskar ett
måttfullt tillbakaträdande av pre-
dikan, ett starkare betonande av
de heliga sakramentens betydelse
och deras objektiva karaktär —
oeftergivlig förutsättning är deras
utförande enligt den kyrkliga ord-
ningen — och en rikare liturgisk
utgestaltning av gudstjänsten . ..
3. Den vill genom smyckande av
? Liturgische Blätter för Prediger und Helfer, herausgegeben von R. Otto, G.
Mensching, R. Wallau; Verlag: L. Klotz, Gotha.
3 Monatschrift: Die Hochkirche, 1922, s. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
