Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det sjätte allmänna svenska kyrkosångsmötet 163
är det som hörde vi tvärs genom orden
maningen: Öven nu denna sångens. konst
så som den är i bruk hos er, varen flitiga
däri!
Förklingat har denna gammalkristna
församlingssång. Men ett återljud dröjer
dock kvar i apostelns ord. Och tre mak-
ter känna vi där igen, vilka leva i sången.
Det är hjärtats deltagande; vi kunna ju
kalla det innerligheten och uppriktigheten,
hjärtats ”enfald”. Det är vidare en inner-
lighetens och uppriktighetens nära släk-
ting: tacksamheten. Och det är till slut
ock den ivriga strävan till inbördes upp-
byggelse. Och alltsammans sjunker det
in i glädjen som i en stor famn. Blott
den förnimmer något av urkristendomens
levande ande, av dess hjärtas slag, som
ser, hur glädjen, glädjen att få frambära
till Gud ära och lov och pris, är grund-
stämningen, är den ljusa klangbottnen,
mot vilken alla det dagliga livets strängar
ljuda och som tvingar själva lidandet att
klinga med. Tänk på, hur ofta Paulus
för oss är ett vittnesbörd härom; tänk på
Rom, brevets 8:de kap.
2. Och nu fråga vi: var är källan till
dessa produktiva inre krafter, som be-
härskat. den urkristna församlingens icke
blott tal, predikan, profetia, utan ock i
högsta grad dess psalm och lovsång? Var
är deras källa? Låt oss gå en omväg och
spörja: hade icke redan denna begynnelse-
tidens kristna församling ett kostbart
sångernas arv att förvalta? Fingo ej de
allra första Kristus-trogna en skatt av
psalmer och lovsånger som faddergåva?
Låt oss gå upp till Jerusalem! Där lära
vi känna ett folk med en psalmbok utan
like, en ärevördig psalmbok med 150
nummer. Hör hur sången strömmar från
det heliga templet där folket dagligen
samlas till gudstjänst! När under präs-
tens offerhandling det ögonblick kom, då
han böjde sig ned, tog kannan och utgöt
drickoffret vid brännofferaltarets fot —
hör hur Syraks bok beskriver vad som då
skedde: »Då stötte Arons söner i basun
och blåste i trumpeterna av drivet silver.
De läto en stark trumpetklang ljuda för
att bringa folket i åminnelse inför den
Högste. Då skyndade på en gång allt
folket att falla ned till jorden på sina
ansikten för att tillbedja sin Herre, den
allsmäktige Guden, den Högste. Och
sångarna prisade honom med sina röster,
och i det fyllda templet ljöd ljuvligt deras
sång.» Så förtäljer Syraks bok och ur
annan källa är oss uppgiften bevarad,
vilka sånger Arons söner, leviterna, sjöngo.
Det var Davids psalmer. ,Var veckodag
hade sin psalm — vi veta också vilken.
Sitt svar får musiken och sången i folkets
bön med ansikten böjda till jorden. Och
bland dem som så bedja finna vi först-
lingen av alla kristna församlingar, de
första Kristustroende i Jerusalem. Skaran
av dem håller troget samman; de ty sig
innerligt till varandra. Men med vilja de
vara i dessa samma tempelhallar, där de-
ras mästare lärde. Än är tempelgården
dem ett andligt hem. Apostlagärningar
betyga för oss (2:46): »ständigt, var dag,
voro de endräktigt tillsammans i helge-
domen». Och om Petrus och Johannes
höra vi att de gingo upp till helgedomen
just till den judiska bönegudstjänsten.
Davids psalmer brusade således kring
dessa första kristna. Och vi veta, hur de
med ivriga händer grepo efter Israels he-
liga skrifter och gjorde dem till sina; hur
också psalmernas bok — deras herres och
mästares psalmbok — blev dem en kost-
bar klenod. . Sekler ha se’n gått och den
heliga skatten har troget bevarats och bru-
kats. »Lova Herren min själ och allt det
i mig är Hans heliga namn!> Den tonen
har ljudit genom kristenhetens långa liv.
Den har omsvept församlingen som ge-
nom ett kringvärvande fjärrverk. Den här
givit gudstjänsterna vigning och andebu-
ren skönhet. Den har älskats i hemmen.
Den har klungit in i hjärtan. Och den.
har — hur uråldrig den än är — gestal-
tats ung och frisk i alltjänit nya tonska-
pelser. "Den lever i Gellerts och Beetho-
vens: »I himlar, sjungen den Eviges äral»
Vem i vår kyrka vill mista den av Davids
psaltare alltjämt befruktade kyrkosången,
stämd till lov och pris och tillbedjan in-
för Honom, som uppenbarar sin härlighet
och sitt majestät, sin nåd och barmhär-
tighet?
3. Och dock — när vi frågade efter,
var källan fanns till dessa inre krafter,
som levde i de kolossiska kristnas ”psal-
mer och lovsånger och andliga visor’, så
går det icke — som vi veta — att stanna
inför det jublets, tacksägelsens, lovpris-
ningens arv, som hämtats från Israel och
som sökte sig väg i dess gamla psalmer.
Det står något mer i Apostlagärningar om
den första församlingen i Jerusalem än
att den endräktigt höll samman i helge-
domen. Det står också att de >»hemma i
husen bröto bröd och åto med fröjd och
i hjärtats enfald och lovade Gud>. Och
nu skola vi begrunda vad det var som gav
ord åt den lovsången och spände dess
sträng. Låt oss då gå tillbaka helt kort i
tiden från de dagar, då de Kristustroende
samlades till bön på tempelplatsen. Vi
stå utanför den höga tempelmuren. Det
är kväll och en liten hop män beger sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
