Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
Med oförställd glädje måste man
hälsa de nya alternativ, som här
ges. Den bön, som nu söndagligen
upprepas, hör till gudstjänstens dö-
daste partier. Särskilt det sista al-
ternativet, som inledes med »Helige
Herre Gud, helige, starke Gud . . .»
och ger tillfälle till responsorisk an-
ordning, synes komma idealet gan-
ska nära. Men skola här flera for-
mer jämställas, får valet icke läm-
nas åt godtycket, utan en fast de
tempore-växling införas. ’: Därvid
bör också litanians bruk icke längre
inskränkas till fastetiden (åtmins-
tone bör det utsträckas till alla bön-
dagar), och i den kortare form, som
här alternativt föreslagits, borde den
kunna användas även i den full-
ständiga högmässan.
Ett vidare problem öppnar natt-
vardsmässans centrala del. Här
har förslaget nöjt sig med att införa
en nattvardsbön av djup och inner-
lig skönhet. Men inför den opposi-
tion, som denna givetvis mötte från
de håll, där man vädrar farliga kät-
terier i varje mindre förtroget ut-
tryck, föreslogo nämndens biskop-
liga ledamöter själva i kyrkomötet,
att denna »allt igenom evangeliska
och bibliska bön» skulle relegeras
till skriftermålet (även där blott
som tillåten). Sålunda vågade man
ej bjuda kyrkomötet någon som
helst förbättring. Och dock är just
det stycke i vår mässa, som börjar
med prefationsbönen (»Ja, sanner-
ligen är det tillbörligt>), det som
allra mest ropar på revision. Är-
kebiskopen och biskop Rodhe gåvo
väl här kyrkomötet en liten lektion
i liturgikens elementer — men att
den skulle föranleda till någon åt-
gärd, vågade man ej ens ifråga-
sätta. Tre krav bli självklara för
den, som överhuvud något fördju-
Yngve Brilioth
par sig i mnattvardsmässans hi-
storia.
Det första är, att i överensstäm-
melse med fornkyrkans och de
flesta nutida lutherska kyrkors bruk
prefationsbönens upptakt till lov-
sången omedelbart skall få klinga
ut i änglasångens helig, varvid över-
gången förmedlas av ett mellanled,
som bringar i åtanke den klassiska
bilden från Jesajas 6:te kapitel. »Ja,
sannerligen är det tillbörligt . . .
därför vilja vi med hela den him-
melska härskaran sjunga ditt lov.
sägande: Helig, helig, helig . . .>.
Först så får gudstjänsten här sin
fulla rytm, först så kommer lovets
moment till sin rätt i vår nattvards-
liturgi. I förbigående må påpekas,
att det bibliska Hosianna måste få
återkomma i Sanctus-sångens fort-
sättning i stället för den misslyc-
kade översättningen »Giv salighet»>.
Det andra kravet — liksom det
första redan förverkligat i flera
tyska agendor — är, att variatio-
nens princip åter måste få komma
till sin rätt i själva prefationsbö-
nen. Det hör till den västerländska
gudstjänsttraditionens egenart, att
kyrkoåret sätter sin prägel, inför
något av den historiska erinringens
liv också på denna punkt i liturgien.
Det tredje kravet, som här ej
skall närmare utföras, är instiftelse–
ordens infogande i en verklig bön,
som gåve dem ett organiskt .sam-
manhang med föregående moment
och tillika bragte till uttryck något
av nattvardsinnehållets fullhet”.
Till sist må här blott anmärkas,
att de tempore-principen med för-
del kunde tillämpas även på tack-
sägelsekollekten efter mnattvards-
gången, likaväl som den hos oss.
städse bestämt evangeliekollekter-
nas växling.
1 Ett gott exempel på hur nattvardsmässan enligt dessa principer kunde gestaltas.
ges i en artikel av K. Peters i juninumret för i år av Tidskrift för kyrkomusik och.
svenskt gudstjänstliv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
