Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Handboksreformen
männa svenska prästföreningens årspro-
gram, kunna göra anspråk på någon allt-
för höggradig pedagogisk visdom. En av
de tillsporda kretsarna har emellertid velat
göra saken ännu lättare genom att trycka
och till ledning utsända också ett utförligt
svar på de framställda frågorna. Jag vill
här fästa uppmärksamheten på några sat-
ser ur detta aktstycke från Torna- och
Barakretsen i Lunds stift (kyrkoherde K.
G. Hauffman deltog icke i beslutet).
"> »>Handboksförslaget , av år 1926 är —
heter det — rikt på uppslag, men är icke
med tillräcklig klarhet orienterat efter re-
formationens evangeliska principer, vilka
kräva, att Guds ord och tron förbliva hu-
vudstyckena i gudstjänsten. Det må så-
lunda icke tillstädjas, att ordets nådeme-
del och trons tillägnande av ordet trängas
i skuggan. Förslaget tenderar öppet till
att, med förgätande av denna lutherska
sanning, åsidosätta ordet och upphöja sak-
ramentet, vilket skulle komma att medföra
ett utbytande av människans tillägnande
av syndernas förlåtelse i bättring och tro
mot hennes njutande av sakramentet så-
som kanal för Guds nåd. Härmed skulle
trons frälsningsväg ännu en gång i kyr-
kans historia få vika för den sakramen-
tala frälsningsvägeb.» .
Detta är som synes en oerhörd ankla-
gelse, riktad mot de män, som utarbetat
det nya handboksförslaget: mot ärkebiskop
Söderblom, biskop Hjalmar Danell i Skara.
biskop Edvard Rodhe i Lund och pastor
primarius Nils Widner. Dessa män skulle
alltså vara i färd med att svika den evan-
geliska kristendomens principer och ha för
avsikt att smuggla in en helt annorlunda
beskaffad kristendomssyn i vår handbok.
Man frågar sig ovillkorligen: finns det nå-
gon saklig grund för en så grav och så
uppseendeväckande anklagelse? Med en
viss förvåning finner man då, att den
enda motivering, som kunnat åvägabringas,
är den omständigheten, att handboksförsla-
get velat medgiva möjligheten av att under
vissa förbållanden nattvardsgång skulle
kunna hållas med skriftermål utan skrifte-
tal. Man må ha vilka meningar som helst
om denna föreslagna åtgärd — men jag
frågar: är det rimligt och ansvarsfullt att
på denna grund rikta en så våldsam an-
klagelse mot några av vår kyrkas främste
män? Det hela blir nästan groteskt, när
man erinrar sig, att skriftetalet är av jäm-
förelsevis sent datum, att det hållits natt-
vard i vår svenska evangeliska kyrka un-
der tvåhundra år utan skriftetal samt att
dylik ordning: alltjämt ofta förekommer
inom andra evangeliska kyrkor såsom t.
ex. i vår norska systerkyrka. Det må väl
191
sägas, att anklagelsen icke står i någon
rimlig proportion till den grund, på vilken
den skall vila. Man må gärna för mig
kämpa för att det icke skall få hållas natt-’
vardsgång utan föregående skriftetal —
men man må icke, såsom här skett, kämpa
med grundlösa insinuationer och förgif-
tade vapen. .
Insinuant är också tillvitelsen, att för-
slaget skulle komma att medföra »ett ut-
byte av människans tillägnande av syn-
dernas förlåtelse i bättring och tro mot
hennes njutande av sakramentet såsom
kanal för Guds nåd». Man vill uppen-
barligen säga, att förslaget skulle giva stöd
åt en oevangelisk nådesuppfattning. Ankla-
gelsen svävar så fullständigt i luften, som
någon anklagelse kan göra. Det finns icke
ett ord, icke en stavelse i förslaget, som
pekar i denna riktning. Men väl kan det
ifrågasättas, om icke aktstycket från Torna
och Bara självt visar tendenser till att
hävda ett »njutande» av sakramentet av
tämligen dubiös art. Jag fäster uppmärk-
samheten på följande uttalande: »Den i
förslaget mellan prefationen och instiftelse-
orden inskjutna offertoriebönen bryter
sönder det höga sammanhanget i natt-
vardsmässan på dess ömtåligaste punkt
och riktar uppmärksamheten på natt-
’ vardsgästernas offer av sina »kroppar och
själar» i stället för på Kristi ena och full-
komliga offer». Man vill alltså i detta
sammanhang icke veta av den urkristna
nattvardstanken på att även våra liv äro
till för att brytas och utgivas i kärlekens
tjänst. Man tolererar icke, att här tanken
på kravet får träda fram samtidigt med
tanken på den stora gåvan. Detta betyder
i själva verket, att tanken på »njutandet»
av sakramentet får göra sig gällande på
ett skevt och ensidigt sätt.
Vid det senast hållna stiftsmötet i
Lund framfördes i ett föredrag de syn-
punkter, som gå igen i Torna- och Bara-
kretsens aktstycke. I diskussionen förkla-
rade en äldre prost, att han icke från sin
lutherska ståndpunkt kunde förstå talet
om en rivalitet mellan det förkunnade
ordet och Herrens nattvard. Prosten hade
alldeles rätt. För Luther själv kunde det
så mycket mindre vara fråga om någon
rivalitet, som han ju gärna betraktade
även nattvarden från förkunnelsens syn-
punkt: nattvarden hörde till de evangeliets
vittnen, som åstadkommit, att evangeliet,
trots allt, levat även »under påvedömet».
Tankegången i aktstycket från Torna och
Bara är i själva verket icke lutherskt utan
reformert orienterad.
Låtom oss föra diskussionen om de
viktiga handboksfrågorna från rent sak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
