Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
dess religions sanningar, har dylik
musik bibehållit sin universella och
allmänmänskliga prägel.
Vi veta, att kunskapen om män-
niskan själv som en värld för sig,
som en individ med egna känslor,
är ett renässansens och humanis-
mens kännetecken. Den period i
mänsklighetens utveckling, som bär
renässansens namn, är också i
själva verket en avslutning av me-
deltiden; dess jagbetonade och oro-
liga musik är vitt skild från den
gregorianska koralens upphöjda ro
och objektivitet. Det är sålunda
blott naturligt, att den musik, som
under medeltiden var den enda
konstmusiken och som hade till
uppgift att ställa varje människa
inför hennes skapare och herre, på
ett helt annat sätt förmådde göra
detta, än den nutida kyrkomusiken
i allmänhet förmår. Vad en män-
niska vill söka inom kyrkan är ro
och upphöjdhet, objektivitet och
visshet. Hon vill icke inom kyrkans
murar höra samma ting som å en
konsertlokal, ty eljest går hon lika
gärna till det senare stället, varest
musikutförandet med all sannolik-
het är vida bättre än i kyrkan. Men
om de texter, som framföras i kyr-
kan, vilja göra anspråk på allmän-
giltighet och upphöjdhet över livets
tusen tillfälligheter, så gäller detta
anspråk i ej mindre grad för den
liturgiska musik, som skall fram-
föra det gudomliga ordet. Smak-
förskämningens gift hotar den all-
männa musikkulturen i Sverige vida
mindre från danslokalernas jazz-
orkestrar än från de frikyrkliga
samfundens koralböcker. De kyrk-
liga riktningar, som upptaga da-
gens slagdängor, ge därmed måhän-
da prov på en icke föraktlig psyko-
logisk skarpblick men ingalunda på
den känsla för helgd och upphöjd-
het, som bör prägla det religiösa i
Carl Allan Moberg
alla dess yttringar. Att även den
svenska statskyrkan i någon liten
grad råkat skatta åt det populära,
då det gäller nya psalmmelodier,
kan jag endast med beklagande kon-
statera. Desto större glädje bereder
det därför att iakttaga de strävan-
den inom Sveriges kyrka, som avse
ett återknytande mellan nutida
gudstjänstlig praxis och den på
gammal medeltida grund fotande
protestantiska, som utbildades un-
der reformationsårhundradet.
Att den allmänna musikaliska
smaken och bildningen i vårt land
ingalunda skulle fara illa av en
ökad bekantskap med och känne-
dom om gregoriansk koral, torde få
anses rätt säkert. Den åtskilligt
högre allmänbildning i musikaliska
ting, som man finner hos de sydli-
gare folken, italienare, fransmän
och tyskar m. fl. mot i Sverige, låter
sig ingalunda förklara såsom enbart
resultatet av »större förhållanden»,
såvida vi ej i detta uttryck inlägga
en långt djupare mening; ty just
dessa större förhållanden ha möj-
liggjorts tack vare medeltidens all-
männa och ingående arbete på ton-
konstens område. Ingen katolsk
präst har någonsin dispenserats från
sång och undervisning i musikens
elementa. »Clericus, qui non can-
tat, non clericus completus» hette
det redan under medeltidens tidi-
gaste del och gäller än i dag. Vid
skolor undervisades alltid, ja nästan
huvudsakligen i sång, varifrån ingen
alumn förr erhöll befrielse. Vid
universitetet tillhörde musikens stu-
dium det s. k. quadrivium och det
är först efter humanismens seger,
som de musikprofessurer, vilka alla
universitet förr ägde, försvinna.
Varje dag under året klingade, for-
dom som nu, den gregorianska mu-
siken i stifts- och kollegiatkyrkor, i
katedraler, i skolornas kapell och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
