Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om predikans förnyelse och nutida predikolitteratur 111
att man borde läsa Bibeln, att sab-
baten måste hållas helig, att man i
en bråd vändning kunde fara till
helvetet o. s. v. Det ingav redan en
betydlig känsla af sann upphöjning,
när man vågade sy om :söndags-
qvällarne, sedan man under hela
veckan knapt tagit nålen i hand:
Den andra graden meddelade likväl
ett vida renare ljus: der bannlyste
man presteståndet ur staten, läste
Horrebow om Jesus och Förnuftet,
och höll sig öfverhufvud för klo-
kare än Paulus. Ändtligen i tredje
graden insåg man, att alla vidske-
pelser egentligen innefattas i en
enda, nemligen i den att tro på nå-
gonting högre än sig sjelv»>. Av
dessa ord kan man finna, hur häftig
motsättningen var. Slutorden peka
på upplysningens antropocentriska
inställning. Man finner, att Atter-
bom med bitande ironi pekar på
föraktet för Bibeln och på den efter
de aktuella kraven modifierade kris-
tendomen. Man finner även hans
åsikt om denna modifierings kon-
sekvenser: till sist kommer varje
tro på något högre än det egna jaget
att anses såsom vidskepelse. Detta
blir följden av en med antropocen-
triciteten förbunden aktualitet.
I den utomordentligt intressanta
och skickligt uppdragna parallellen
mellan Lehnberg och Wallin har
Hippel i II påvisat, huru Wallin
står ortodoxien närmare på flera
punkter än Lehnberg. I andra delen
av I påvisar auktor, huru man inom
nyromantiken kan spåra en tydlig
återgång till ortodoxien. Det heter,
att »man — helst ville finna i pre-
dikan kyrkans gamla lära, till vilken
den nyromantiske svärmaren inga-
lunda kände sig i opposition. Det
torde väl vara ett av de mera på-
tagliga resultaten av detta vårt stu-
dium, att den till synes så irrläriga
svenska romantiken till sina histo-
riska verkningar närmast är en
ortodox repristination». I samma
arbete och band talas om nyroman-
tiken såsom den »konfessionella
restaurationen».
Den tidrymd, som ovan påtalade
arbeten beskriva, omfattar ungefär
ett sekel, 1720—1820. Den utveck-
ling, som inom detta sekel äger rum,
är av ett synnerligt intresse. För-
kunnelsen blir under inflytande av
Wolff och Leibniz antropocentriskt
och historiskt (inomvärldsligt) in-
riktad. Man kräver då av den fram-
för allt aktualitet eller tidsenlighet.
Ortodoxiens krav på bibeltrohet och
anslutning till Kyrkans bekännelse-
skrifter skjutas undan. Denna strä-
van kulminerar i den neologiska
förkunnelsen. Nyromantiken reage-
rar häremot. Den bestrider, att kra-
vet på aktualitet skulle vara det för-
nämsta. Den återinsätter Ordet och
Kyrkan med dess bekännelse på den
plats, de förut innehaft. Den söker
väcka förståelse för ortodoxiens
homiletiska principer.
Denna utveckling är på ett utom-
ordentligt förtjänstfullt sätt fram-
ställd av Leufvén och Hippel. Båda
auktorerna kännetecknas i lika grad
av en vetenskaplig objektivitet i
framställningen samt av en djupgå-
ende förståelse för det vetenskapliga
objekt, de hava tagit till sin upp-
gift att undersöka. Utmärker sig
emellertid den förre för en viss tysk
grundlighet, som kanske stundom
skulle verka tyngande, om inte de
upplysningar, som lämnas, vore så
intressanta och fängslande, så skulle
den senares arbeten kunna sägas
hava något av en gallisk elegans, ut-
märkande såväl för den förnäma
dispositionen och behandlingen av
materialet som för själva framställ-
ningen och den ytterst soignerade
stilen, ja, för själva utstyrseln på
böckerna, som är synnerligen tillta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
