Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
ner stadga först under loppet av
1100-talet. Omkring år 1200 före-
ligger den i allt väsentligt färdig.
Allmänt gällande för hela kyrkan
har den dock blivit först efter re-
formationen genom den Pianska
missalereformen.
För den svenska kyrkans vid-
kommande har denna färgkanon
sålunda aldrig ägt bindande giltig-
het. I vad mån den under medel-
tiden tillämpades i vårt land, torde
vara ytterst svårt att avgöra. D:r
Mats Å mark torde ha goda skäl för
sig, när han betonar den relativa
frihet, som rådde inom den sven-
ska kyrkan i detta hänseende. »Vill
man söka gammal, svensk tradition
ifråga om användande av liturgiska
färger, skall man här, liksom i
England, såsom nästan enda regel
finna, att vid högtidliga tillfällen
ha använts kyrkans bästa och färg-
rikaste skrudar, ’eljes enklare och
i fastetid mörkare skrud» (Våra
kyrkors helgd och vård, s. 29).
Vill man, torde man därför allt-
jämt med gott samvete kunna för-
fara med en viss frihet, när det gäl-
ler bruket av de liturgiska färgerna,
blott valet sker med en viss smak.
(Men stridande även mot den enk-
laste smak måste det anses vara att
utom i yttersta nödfall, d. v. s. om
kyrkan har blott en skrud, använda
svart under epifaniastiden). Vill
man emellertid ha en bestämd väx-
ling — och ordning är även på
detta område en god sak, — som
hjälper församlingen att leva sig in
i kyrkoårets rytm, torde man svår-
ligen kunna leta upp någon bättre
regel än den, vi nyss redogjort för,
och intet bärande skäl torde kunna
anföras mot dess tillämpning, där
man så önskar.
:- Skall denna färgkanon övertagas
av oss, torde det dock vara lämpli-
gast att företaga så få »förbättrin-
gar» ’som möjligt. Dylika bliva of-
K. Peters
tast av tvivelaktigt värde. Den ro-
merska kyrkan äger på det litur-
giska området en stilkänsla och
smak som intet annat kyrkosam-
fund, och faran är stor, att en för-
ment förbättring i stället blir en
försämring.
Vi vilja nu övergå till en gransk-
ning av de modifikationer, som vi
förut påpekat, att Dahlquist gjort
vid den romerska färgkanon.
Finnes något övertygande skäl
att ändra trettondedagstidens gröna
färg till vit? Vi tro det icke. Vis-
serligen är det sant, vad författaren
säger å sid. 35, not 4), att trettonde-
dagstidens söndagar nära ansluta
sig till Trettondedagens firnings-
ämne. Men å andra sidan må man
icke slösa med den vita högtidsfär-
gen utan verkligen förbehålla den
för de största högtidsdagarne. Den
vita färgen bör genast få säga
kyrkobesökaren: i dag är det en av
de stora dagarne i kyrkans heliga
år. Se vi i den gröna färgen trons
och hoppets färg, så behöva vi blott
kasta en blick på överskrifterna till
söndagarne 2—5 efter Epifanias i
vår evangeliebok för att genast se,
hur väl denna färg passar till dessa
söndagar.
Häremot kunde nu riktas den
anmärkningen att, i och med att
den vita färgen är anvisad åt sön-
dagarne mellan påsk och pingst, är
principen att ha den som särskild
högtidsfärg bruten. Men den in-
vändningen är knappast hållbar. Vi
ha redan förut erinrat om den fest-
liga prägel, som denna tid alltid
haft alltsedan fornkyrkans dagar.
En blick i ett romerskt missale och
graduale på dessa söndagars alle-
luia-sång (som ersätter det van-
liga gradualet) är upplysande nog
för den högtidskaraktär, som kyr-
kan förlänat åt denna tid. Inom
vår kyrka ha dessa söndagar be-
klagligtvis icke någon särskilt ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
