Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Utgångsstycket»
145
»Utgångsstycket».
En omgång postludier med hänsyn till kyrkoåret.
»Bättre tiga än illa tala» är ett
gammalt hederligt ordstäv, som man
mer än en gång skulle önska borde
bli tillämpat, när det gäller de båda
musicerande solisterna i våra kyr-
kor, liturgen och organisten. Än
är det den förre, som med en enda
liten futtig, undersvävandekvartston
småsnålar med tonhöjden, än är det
den senare, som med frikostiga hän-
der blandar tonarter till en s. k. mo-
dulation, där längd och skönhet
tävla om herravälde (över organis-
ten). I båda fallen tycks man vara
ganska obekymrad om en lyssnande
församlings välbefinnande, än min-
dre överdrivet hänsynsfull mot »Den
sköna Herrens gudstjänst». Huru
mycket bättre vore det ej, om båda
i ödmjukhet erkände sin oförmåga
genom att tiga! Den alltför sång-
trängde liturgen borde betänka, att
liturgisk sång är en svårlärd konst
(oftast olärd förkonstling!) men
även komma ihåg, att det »litur-
giska talet» oftast når längre än den
oliturgiska sången. Den planlöst
omkringirrande organisten borde li-
kaledes (n. b. under gudstjänsten!)
helt avstå från alltför långvariga
försök att komma till rätta med en
modulation och hellre med ett enda
kort ackord ange den nya tonarten.
Ett annat tillfälle, där ovan cite-
rade ordstäv ävenledes borde till-
lämpas, är understundom vid själva
gudstjänstens slut. Det s. k. ut-
gångsstycket gör på många håll än-
nu skäl för namnet, ty mångenstä-
des bidrager det med sitt ringa sam-
manhang med gudstjänsten eller sitt
okyrkliga innehåll att köra försam-
lingen på dörren. Helt till det för-
gångna torde man ännu ej kunna
förskriva de sagolikt klingande
namn på »utgångsmarscher», som
ännu kunde tillåtas och stundom
fordrades för några år sedan, men
numera lyckligtvis ej anses höra
samman med god ton. Likväl är
ännu hos många organister före-
ställningen om utgångsstycket ty-
värr sammankopplad med begrep-
pet »Marschalbum», och mången-
städes utgör ett sådant album ännu
organistens enda, eller rättare enda
använda tillgång vid val av utgångs-
stycke. Det är givet, att utgångs-
styckets uppgift under sådana för-
hållanden intet har med firandet av
en Herrens heliga gudstjänst att
skaffa.
Hur bör då utgångsstycket eller
hellre postludiet vara till karaktär
och innehåll för att fylla en upp-
gift?
För att besvara den frågan måste
vi givetvis klargöra, huruvida post-
ludiet som sådant överhuvud taget
har någon plats i samband med fi-
randet av gudstjänst. Att detta är
fallet, torde framgå därav, att post-
ludiet med all sannolikhet från
första början framsprungit som ett
spontant och äkta uttryck för ett
inneboende behov att än 1 en »ju-
bilation», »som krävde de hundrade
strupar, orgelverket förser, och med
de väldiga bälgarnas lungor» upp-
stämma ett »Te Deum laudamus>,
än i en »lamentation» såsom »smär-
tans och sorgernas tolk» låta guds-
tjänsten klinga ut i ett »Crucifixus»>.
Det stammar från den tid, då or-
ganisten mera än nu såg sin upp-
gift ej endast som kyrkomusiker
utan även som en Herrens tjänare,
då mera av inspiration och religiös
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
