Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
övertygelse tvang honom att på sitt
sätt frambära ett tack för alla Her-
rens under.
Ursprungligen en fri improvisa-
tion över någon koral eller något
liturgiskt tema, övergick postludiet
så småningom under mindre konst-
förfarna händer till att bliva upp-
spelning av efter hand upptecknade
improvisationer. I de fall, där oför-
måga och bristande förståelse i för-
ening var avgörande, låg det senare
nära till hands att med »lätt gods»
tillfredsställa en ytlig smakriktning.
Trots allt kvarstår likväl en tradi-
tion, att orgeln skall ljuda efter
gudstjänsten, men det vore väl ej
alldeles otänkbart, att postludiet åter
skulle kunna få tillbaka sin ka-
raktär av ett i musik omsatt ut-
tryck för gudstjänstens innehåll.
Den för ett sådant musikuttryck me-
ra känslige kyrkobesökaren skulle
då ännu vid utträdet ur helgedomen
påminnas om dagens betydelse, den
mindre känslige skulle åtminstone
ej störas av något gudstjänsten ovid-
kommande.
Om detta skall uppnås, måste gi-
vetvis särskilda krav ställas på så-
väl organisten som på själva post-
ludiet. Organisten måste lära sig
inse, att postludiet liksom preludiet
faller inom den liturgiska ramen, att
spelningen av postludiet ej blir det
länge efterlängtade tillfället, då han
äntligen skall »få göra sig». Mången
gång får man näml. det intrycket,
att organisten nödvändigt skall visa,
vad han duger till som teknisk or-
gelspelare, för att få framstå i möj-
ligast bästa dager. Det är ju tydligt,
H. Weman
att en dylik uppfattning ej hör sam-
man med en rätt förståelse för post-
ludiet, som tvärtom fordrar av-
ståndstagande från all självhäv-
delse.
Vad själva postludiet beträffar,
kan man som allmän fordran upp-
ställa det kravet, att det till sin ka-
raktär skall vara värdig kyrkomu-
sik. Detta krav förefaller lika na-
turligt som berättigat, men likväl
kan man nog påstå, att man
mångenstädes alltför ofta bryter
mot den enkla fordran på kyrklig
stil. Sentimentalt svammel av väl-
kända in- och utländska märken
omväxlar ofta med bombastisk fras-
musik, som med sin tomhet och yt-
lighet föga höra samman med en
svensk högmässa. Likväl kan man
icke undgå att bliva förvånad, när
man märker, med vilken begärlighet
just denna slags musik anammas
av såväl organist som publik. Det
vore säkerligen mången gång välgö-
rande, om kritiken, som när det gäl-
ler predikantens olater i tal och åt-
börder är ovanligt påpasslig, skärpte
sitt öra, även när det gäller att upp-
fatta såväl äkta som falska åthävor
inom kyrkomusiken. Initiativet till
den rätta värderingen av sann kyrko-
musik är dock givetvis organistens
sak. I postludiespelningen har han
ett osökt tillfälle att på sitt område
verka missionerande för den äkta
kyrkomusiken.
I det följande skall jag söka be-
lysa, hur enligt min mening post-
ludiespelningen i praktiken bör ge-
stalta sig för att nå ovannämnda
syftemål. H. Weman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
