Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den sextonde tyska Bachfesten 171
åtnjuter anseende att vara en ej
överträffad mästare på sitt instru-
ment, föredrog först den stora Pas-
sacaglian i c moll och längre fram
i programmet Preludium och fuga
i D dur. Ramins spel präglas av
största klarhet, en i minsta detalj
utarbetad frasering och benhård
rytmik. Med öronbedövande bifall
hälsades också hans glänsande pres-
tationer, trots att publiken under
spelet icke fått beskåda varken hans
händer eller hans fötter. Tvenne
Bachkonserter för tre pianon, i d
moll och C dur, stodo därjämte på
detta program. Vid första flygeln
satt prof. Georg Schumann, vilken
trots sina 62 år fortfarande är en
ensemblespelare av, som det i vida
kretsar anses, ouppnådda mått. En
Bachskribent, Joh. Schreyer, har på-
stått, att dessa här spelade konserter
skulle vara oäkta, d. v. s. icke här-
stamma från J. S. Bach. Jag tillät
mig framkasta spörsmålet till prof.
Schumann, som emellertid: bestämt
bestred Schreyers hypotes. »Sie
sind und verbleiben urecht>, förkla-
rade prof. Schumann. Kantaterna
som framfördes voro soprankanta-
ten »O holder Tag, erwinschte
Zeit», överlägset sjungen av Lotte
Leonard, den »världsliga» kantaten
»Auf Fröhlings Wiederkehr» — vil-
ken ljuvlig musik! — och den åtta-
stämmiga »Nun ist das Heil und die
Kraft».
Med h-mollmässan samma dags
afton nådde Bachfesten sin höjd-
punkt — om det överhuvud är möj-
ligt att tala om en sådan. Salen var
nu fylld till sista ståplats, ett bevis
på vilken popularitet detta verk till-
vunnit sig. Och dock finnes det väl
intet verk i körlitteraturen, som lik-
som h-mollmässan ställer rent av
övermänskliga anspråk på åhöraren
i fråga om själslig koncentration och
mottagningsförmåga. Undantagan-
des ett par efterspel förekomma icke
några som helst strykningar. Det
sades mig, att intresset för mässan
uppammats genom under de senaste
åren allt oftare återkommande upp-
föranden av verket. Mer och mer
strömmar folket till, för flere och :
flere blir Bach den outtömliga käl-
lan till vederkvickelse och uppbyg-
gelse. |
Söndagen, Bachfestens fjärde och
sista dag, inleddes redan kl. 9 på
morgonen med festgudstjänst i Mar-
tinskirche. Då jag en dryg halv-
timme före gudstjänstens början
kom vandrande på väg till kyrkan,
blev jag vittne till något rätt ko-
miskt. En jämn ström av folk med
kyrkan som mål vällde gatan fram.
Såväl människornas uppsyn som
yttranden här och där gåvo vid han-
den, att oro var å färde. »Vi måste
komma in», hörde jag någon säga.
Takten ökades mer och mer. Plöts-
ligt började någon att springa, och
detta var signalen till allmän kapp-
löpning. Ynglingar och flickor, gub-
bar och gummor, alla sprungo för
brinnande : livet. Andtrutna och
svettiga nådde de stackars män-
niskorna kyrkportarna — de flesta
dock för sent. Jag hörde till de
lyckliga, som kommo in för att få
en ståplats. Med stillheten och an-
dakten i kyrkan var det till en bör-
:jan, som det kunde. De upprörda
sinnena hade svårt att komma till
ro. Men när omsider Gänther Ra-
min börjar den doriska toccatan,
som utgjorde förspelet till ingångs-
psalmen, blir det på en gång allde-
les tyst i kyrkan. Bach har stillat
oron. Och när man ser ut över den
stora människomassan, riktigt kän-
ner man, att den firar högtid. Efter
psalmsången — vad särskilt män-
nen sjöngo! — följa ingångsord och
»Bittruf>», varpå Bach ånyo tar or-
det. Kyrie eleison, Christe eleison,
Kyrie eleison förebeder hän den an-
däktiga församlingen. Och efter li-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
