Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 David Åhlén
turgens »Ehre sei Gott in der Höhe>
svarar församlingen »Sei Lob und
Ehr” dem höchsten Gut», mäktigt,
ja, himlastormande. Följer så yt-
terligare bön och evangeliet om än-
kans son i Nain, varpå Bachkantaten
för den innevarande söndagen
»Komm, du sässe Todesstunde» in-
toneras. Hur förnimmer man inte
det innerliga sammanhanget mellan
det från altaret förelästa evangeliet
och det av Bach från läktaren för-
kunnade! Prof. Smend bestiger pre-
dikstolen, och med Ebr. 2: 15 som
text predikar han till innehållet in-
nerligt och gripande, till formen
mästerligt och med anknytning till
den pågående festen om Människan
och döden, Den heliga skrift och dö-
den, J. S. Bach och döden och Vi
själva och döden. Efter predikan
följer den andra hälften av kanta-
ten. Längre fram i liturgien är ännu
en kantatsats inskjuten, kören ur
kantat n:r 28 »Nun lob, mein Seel,
den Herren». Som avslutning på
den två timmar långa gudstjänsten
spelades på orgeln den doriska fu-
gan, och ingen lämnade kyrkan,
förrän sista tonen förklingat.
Med denna gudstjänst var den
stora festkörens insats i högtidlighe-
terna avslutad. Vad hade den dessa
dagar presterat? Tre stora verk av
Schutz, samtliga a cappella, åtta
Bachkantater och h-mollmässan.
Det låter ju orimligt, men är dock
nu ett fullbordat faktum. Nu kan
ju en kör medverka på olika sätt.
En dirigent måste ofta, på grund av
omständigheter, över vilka han ej
själv är herre, nödgas släppa fram
körsatser i ett allt annat än färdigt
skick. Här stod dock knappast nå-
got efter. Allt var så gott som full-
ändat. Vilket oerhört arbete måste
icke ligga bakom! Man beundrar
ej sällan en körprestation utan att
ägna en tanke åt vilka offer som
bringats för att nå det eftersträvade
målet. Festdirigenten, den för
Bachs musik hänförde «Robert
Laugs, berättade för mig, att körens
repetitioner ofta pågått ända till kl.
2, 1 på natten. Heder åt en sådan
kör och vår oförställda beundran
för en sådan dirigent, som är i stånd
att så entusiasmera, att det omöjliga
blir möjligt.
Av medverkande vokalsolister må
förutom de redan nämnda framhål-
las alten, Bachprimadonnan Maria
Philippi från Köln, som för sina för-
tjänster särskilt om Bachvården ny-
ligen hedrats med professorstitel,
och basen Rudolf Bockelmann, vil-
ken i fråga om såväl röst som före-
drag visade sig vara en idealisk
Bachsångare.
På aftonen kom så »Die Kunst
der Fuge». I över 175 år har detta
Bachs största instrumentala verk
varit så gott som obekant. Numera
göres i vida kretsar den åsikten gäl-
lande, att Bach icke, som man tidi-
gare trott, skrivit verket endast för
att praktiskt demonstrera alla upp-
tänkliga slag av fugor, utan att han
drivits härtill av samma skaparanda,
vilken åstadkommit sådana arbeten
som t. ex. Wohlt. Klavier eller In-
ventionerna. Verket består, som be-
kant, av ej mindre än 19 satser, upp-
byggda på ett och samma tema i
d moll. : Den omständigheten, att
Bach icke, på ett undantag när, läm-
nat några anvisningar beträffande
verkets instrumentation, skulle ock-
så vara ett bevis för att det här
handlade endast om ett teoretiskt
arbete. Till största delen låter sig
ock verket speltekniskt lätt utföras
på piano eller orgel. Men utan tvi-
vel blir den oerhört rika polyfoni,
som här pulserar, för åhöraren fullt
förnimbar, först då varje stämma gö-
res verkligt levande. Denna tanke
besjälade en ung tysk, Wolfgang
Gräser, vilkens förtjänst det är, att
»Die Kunst der Fuge» äntligen dra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
