Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 | Kyrkklockor
vetenskaplig i så måtto, att han skulle stå likgiltig eller kall inför sitt
objekt. Man blir ofta varse i den historiska framställningen, inte minst
av klockekriget, var författarens sympatier ligga. Man förstår, vad som
drivit författaren till de många årens trägna forskarmöda: den kärlek
till saken, som ej är en motståndare men en bundsförvant till verklig
saklighet.
Vid den underhållande undersökningen om klockornas liturgiska
"bruk kommer författaren bl. a. in på frågan om santalet slag vid
klämtningen. Officiella föreskrifter saknas, men han synes hava funnit,
åtminstone för Dalarnes vidkommande, att de plägade vara nio. Här
må därför meddelas en avvikande sed, som kom till min kännedom
härom året, då fråga uppstod om att återinföra den dagliga klämt-
ningen i församlingens kyrka. En av mina kyrkovärdar, barnfödd i
en grannförsamling, meddelade mig, att de därstädes plägade klämta
tio slag på morgonen, sju på aftonen. En sådan klämtning ger ju
möjlighet till en djupt religiös tolkning: dagen börjas med en rannsak-
ning inför dekalogen och avslutas med Herrens bön.
På tal om klämtningen har författaren — sid. 105 — framkastat
den tanken, att den gamla pro pace-psalmen, 303 i Sv. Psb., vilken
som regel avslutade 1600- och 1700-talets högmässor, sannolikt varit
en rest av bortfallen vesper och completorium. Ett sådant antagande
förutsätter, att vespern och completoriet verkligen mera allmänt fogats
till högmässan, som ju dock i det ojämförligt övervägande flertalet av
fall var förmiddagsgudstjänst. Bevisligen har ju lördagens och i all
synnerhet helgdagsaftnarnas vesprar, som alltså föregingo och ej efter-
följde högmässan, levat segast kvar. Att pro pace, som förmodligen
hörde till det insjungna arvet från den gamla Tidegärden, flyttades
över till mässan, när psalmsången begynte bli allmännare i densamma
och sedan versen för överheten tillfogats, torde väl kunna finna sin
naturligaste förklaring i att den gav uttryck åt ett behov, som de
många krigen skapade. Skulle författarens förmodande vara riktigt,
hade den gamle ärkebiskopen i 1571 års kyrkoordning förgäves stipu-
lerat: »Ottesong och Afftonsong skal alla tidher om åhret så wäl J
Longfastonne och Dymbelwekonne som ellies på sin retta tiidh hållen
warda. Så at man ingen Afftonsong håller för Middaghen eller Otte-
song effter Middaghen såsom tillförenne haffuer pläghat skee utaff
ganska ringa orsaker»>.
Arthur Adell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
