Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
Sveriges första svenska kyrkohandbok.
Ett 400-årsminne.
I.
YGGA UPP, ej riva neder / är en kristens plikt och heder.» Dessa
B rader av Wallin torde vara det bästa tänkbara motto över Olavus
Petris reformatoriska gärning, sådan han själv såg den. Det är, som
om man i dem hörde en återklang av reformatorns egna ord: »Det är
ej stor konst att straffa och nederbryta, ty det kan ock en turk eller hed-
ning göra; men det är konst att slå ned det, som orätt är, och med skäl
och förstånd upprätta det igen, som rätt och sant är» (cit. efter Berg-
gren, Ol. Petris reform. grundtankar, s. 76). Att han själv kände
som sin förnämsta uppgift att bygga upp det svenska kyrkolivet på
Guds Ords fasta grund, därom torde icke kunna vara något tvivel. Att
han först måste riva ned mycket av det gamla kyrkoskicket, är lika
obestridligt. Men han rev aldrig ned för nöjet att skövla. Endast vad
han fann nödvändigt måste bort, för att det nya skulle kunna resa sig,
ville han undanskaffa. Även i sina negationer drevs han av ett positivt
intresse. Hans lust var att bygga upp. Det är hans storhet.
Ingen borde vilja förneka det redliga uppsåt och det samvetsgranna,
jag skulle vilja säga samvetsbundna nit, med vilket han gick till sitt
tvungna nedrivnings- och sitt villiga uppbyggningsarbete. Däremot
kunna självfallet högst olika meningar råda om, huruvida han verk-
ligen lyckades finna den rätta medelvägen, när det gällde att ersätta
gammalt med nytt. Detta torde gälla allramest om den kanske öm-
tåligaste och svåraste uppgiften, som förelåg honom vid hans reforma-
toriska verksamhet, det liturgiska nydanandet. Redan de bästa
strävandena inom hans egen samtid — representerade av t. ex. hans
egen broder, Sveriges förste evangeliske ärkebiskop, Laurentius Petri —
ställde sig ganska kritiska mot åtskilligt i hans liturgiska författarskap.
Därom vittna tydligt de många medgivandena åt en äldre praxis, som
givas i 1571 års kyrkoordning. Att dennas författare — den åldrige
ärkebiskopen — icke gjorde dessa medgivanden nödd och tvungen,
torde man lätt kunna övertyga sig om genom hans nyligen återfunna och
utgivna skrift »De officiis» ", som förvisso kan anses som det mognaste
alster på det liturgiska området, som det svenska reformationsårhundra-
det frambringat. Denna skrift — författad som den är av den man,
som under den Svenska Kyrkans bekymmersammaste halvsekel stått
som hennes andliga överhuvud och ledare — borde vara ett ytterst
1 Sveriges första evangeliska gudstjänstordning, utgiven av Nat. Fransén, Stock-
holm 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
