Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sveriges första svenska kyrkohandbok 67
som slikt är beskrivet i rim, vilka jag en gång borde utgiva med glossor.
Klockor skola driva bort djävlar i vädret; Antonii kniv sticka djävulen;
de signade örterna fördriva giftiga ormar; samt signeri läka kor, undan-
hålla mjölktjuvar, släcka eld; vissa brev göra skottfria i krig, och
trygga vid andra tillfällen emot järn, eld, vatten, djur o. s. v. Munkeri,
mässor o. d., skola förläna mer än vanlig salighet. Och vem kan
uppräkna allt? Det finnes ju ingen aldrig så ringa nöd, att ju djävulen
har stiftat ett sakrament eller botemedel däremot.» (Luther, Skrifter,
Stockholm 1857—1859, del VII, s. 261.)
Olavus Petri skulle aldrig kunna uttrycka sig så plumpt som Luther.
När Luther härleder benediktionerna från djävulen, nöjer sig Olavus
Petri med att förklara dem för människopåfund. Redan 1528 hade han
i skriften »Om Gudz ordh och menniskios budh och stadhgar» uttalat
sig härom. Han skiljer här mellan tvenne slag av människostadgar.
Det ena slaget är av rent praktisk natur och har till syftemål, att allting
skall tillgå skickeligt och ordentligt i den kristna församlingen. Mot
dessa har han givetvis intet att invända. Det andra slaget av människo-
stadgar befaller sådant, som Gud icke har befallt, eller förbjuder sådant,
som Gud icke har förbjudit, i syfte att människan genom att lyda dessa
stadgar skall göra en Gudi särskilt behaglig gärning och sålunda skaffa
sig förtjänst inför Gud. Dessa äro oevangeliska, och den, som därmed
menar sig göra Gud en tjänst, bedrager sig. Till denna grupp av
människostadgar räknar han »bruka wigdewatn, Palm, wigdt salt, — —
Olning och mong annor stycke och ceremonier som n’w ey wel ståå til
förteliandes, the ther nw så hallas och brukas at gudhi skal skee ther
een tiänist medh>» (I: 557). I sin predikan på påskaftonen (Postillan
1530) får han anledning att förklara påskceremonierna såsom »funt
wigning, liws och annat sådana» under hänvisning till den gamla seden
att döpa endast vid påsk och pingst, varvid han dock icke inlåter sig
på någon polemik. På Kyndelsmässodagen kan han dock icke alldeles
avhålla sig från ett angrepp på ljusvigningen. Efter en erinran om
att bruket är att härleda från hedendomen, fortsätter han: »Men medh
thenne kyndermesso liwsz äre mong misbrwk och wiskepilse vpkom-
men, så at wel wore så nyttigt, Ja mykit bettre, at wij platt ingen liwsz
wigde, än at wij skole sådana fastelaghen löpa ther medh, Så skal man
nw thet weta, ath thenne liwsz haffua ingen mera krafft än annor liwsz,
aleenast skal man ther medh komma j hogh at Jesus Christus är thet
sanna liwset som oss alla vplysa skal til then ewigha saligheetena».
(O. P. III: 371).
a. a., del I s. 571 citerade. Det heter däri bl. a. om ett sådant Agnus Dei: »Peccatum
frangit, ut Christi sanguis»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
