Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Lundell.
Ett minnesord.
A V DE i vårt hymnarium förekommande tonsättningarna av sven-
ska komponister torde få blivit så omtyckta och så flitigt brukade
som Carl Lundells »Lid och umgäll». Överallt, där denna motett kom-
mit till utförande, har den gripit själarna, och när det sista manande
>var trofast» förklingat, ha ofta tårade ögon och knäppta händer
vittnat om tonernas makt att skapa andakt och ro i hjärtana. Inför
70-årsdagen av kompositörens födelse — han var född den 11 augusti
1859 — torde det ej vara ur vägen att erinra något om hans liv och
verk.
Carl Lundell föddes i Unnaryd i Småland, där fadern var organist.
Blind redan i sina allra tidigaste barndomsår, blev han elev vid
Manilla, under den tid, då detta institut ännu var kombinerat för
blind- och dövstumsundervisning. Tidigt framträdde hans musika-
liska begåvning, och då han 1879 blev elev vid Musikkonservatorium,
tilldrog han sig genast lärares och kamraters särskilda uppmärk-
samhet. Han avlade organistexamen och studerade därefter kom-
position för Josef Dente, vilken med största intresse tog sig an sin
blinde lärjunge.
Redan under studieåren blev Lundell lärare i musik vid Tomte-
boda blindinstitut. Sin läraregärning fullgjorde han med ett brin-
nande intresse och en plikttrohet, som gränsade till det otroliga.
Hans arbete vid institutet gick ut lika mycket på att undervisa i
musik som att hos sina skyddslingar inplanta den kärlek till tonkon-
sten, varav han själv besjälades. |
I Östermalms kyrkokör var Lundell under en lång följd av år
en intresserad medlem, och för den kören komponerade han sina
hymner och motetter, vilka samtliga där fingo sitt uruppförande.
Här torde han ha stiftat bekantskap med de stora klassiska namnen
på den kyrkliga körlitteraturens område, och det var rörande att
iakttaga honom, då någon »nyupptäckt» körsats av t. ex. Vulpius
eller Gesius presenterades. Då kunde Lundell icke sitta stilla, utan
stående, sakta vaggande och med anletet strålande av tillfredsställelse
avlyssnade han kompositionen i fråga. Vid högmässorna fick han
ofta »spela utgång», och i lyckliga ögonblick utvecklade han härvid
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
