Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
Kurt Thomas.
URT THOMAS är ett tonsättarenamn, som under de senaste åren
låtit mycket tala om sig i den tyska musikvärlden. Då han som
21-årig fick sin första större komposition, en mässa i a moll för soli,
två körer å cappella, uppförd först i Thomaskirche i Leipzig under
Karl Straube och strax därpå i Kiel under Fritz Stein, tycktes kriti-
kerna vilja överträffa varandra i superlativa omdömen. Ord sådana
som »en stråle av hopp efter en lång steril tid», »detta kan vara man-
nen, som vi väntat», »Thomas har, liksom en gång Beethoven, skådat
Gud> vittnade om vilket uppseende den unge komponistens debut-
arbete väckte i de kräsna fackmännens krets. Man kan knappast
säga, att de tonsättningar, som därefter sett dagen, åstadkommit
samma överväldigande intryck som hans förstlingsverk. Man följer
dock med spänning denna egenartade begåvning, som kanske ännu
icke helt funnit sin väg, utan som alltfort kämpar, djärvt och dåd-
kraftigt, för att nå målet. Det är dock ej längre fråga om ett fam-
lande, ett experimenterande, så som fallet är hos de flesta av hans
samtida. Hos Thomas fogar sig allt organiskt samman som en själv-
klar nödvändighet. Men trots detta har man en känsla av att han
ännu söker, ivrigt, ja lidelsefullt, efter något ouppnått, något ännu ej
fullt känt och funnet.
Mässan i a moll är ett 1 hög grad originellt verk, även vad den yttre
fakturen beträffar. Det inledes med att en sopransolist bär fram sitt
»Kyrie eleison» på ett huvudsakligen på hela tonsteg byggt motiv,
som sedan övertages av alten och upprepas av tenoren. Därefter in-
träder ett tutti med det först anslagna motivet i basstämman och de
övriga stämmorna rörligt kontrapunkterande mot detta, sopranen och
alten i stora tersföljder. Denna inledning gör ett djupt intryck. Man
håller andan och undrar, vart det hela skall bära hän. Fortsättningen
spinner emellertid på den givna tråden. Starka stämningar åstadkom-
mas genom våldsamma tempo- och dynamikkontraster, som dock
aldrig förefalla anbringade för den yttre effektens skull. Harmoniken
och den kontrapunktiska behandlingen måste ju anses ha en i hög
grad modern prägel, men det hela klingar dock alltigenom vackert
och uttrycksfullt. De fugerade delarna, »Cum sancto spiritu» i Gloria
och »Et vitam venturi» i Credo uppnå i stegringen en imponerande
resning. Sanctus, som i utvecklingen når ända till tio självständiga
stämmor, är den sats, som griper mera omedelbart. På en orgelpunkt
i D dur böljar överstämmornas figurering, då plötsligt solosopranen
sätter in med en melodi i högt läge, snart följd av tenoren, allt under
det att kören utvecklar hela sin kraft i styrka och volym.
;
i
E
;
3
)
3
i
i
3
4
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
