- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
10

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Första kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gade saffiantofflorna, som hans fru broderat och skänkt honom på
hans födelsedag i fjol, och sträckte, enligt nio år gammal vana och
utan att stiga upp, ut handen mot den plats, där inne i
sängkammaren hans nattrock brukade hänga. Då kom han plötsligt till
medvetande om att och varför han icke längre hade sovit i den
gemensamma sängkammaren, utan i sitt arbetsrum. Leendet försvann
från hans läppar, och han rynkade pannan.

”Ack, o ve . . .!” stönade han, då han åter kom ihåg allt, som
förefallit. Och för hans själs öga framträdde åter alla detaljer av
hans gräl med hustrun, hans pinsamma belägenhet, och vad som
pinade honom allra mest, medvetandet, att det var hans egen
skuld.

”Ja, det kommer hon inte att förlåta, och det kan hon inte
förlåta. Och det gräsligaste är, att alltsammans är min egen skuld.
Jag har mig själv att tacka för det, och dock kan jag egentligen
inte hjälpa det. Det är det tragiska i saken”, tänkte han. ”0 ve!

0 ve!” sade han i förtvivlan för sig själv, i det att han i minnet
gick igenom de moment av grälet, som hade gjort det starkaste
intrycket på honom. Det otrevligaste av allt hade varit det
ögonblick, då han, som glad och belåten kom hem från teatern,
bärande i handen ett väldigt päron, avsett för hustrun, till sin förvåning
icke funnit henne vare sig i salongen eller i hennes eget rum och
till sist fått se henne i sängkammaren, hållande i sin hand det där
olycksaliga brevet, som förrådde allt. Hon, den eljest alltid
sysselsatta och enligt hans åsikt en smula inskränkta Darja, hade suttit
orörlig med brevet i handen och sett på honom med en uppsyn av
förfäran, förtvivlan och vrede.

”Vad är det här? Vad vill det säga?” hade hon frågat honom,

1 det hon pekat på brevet. Vad som kom Stepan Arkadjevitsj att
känna sig mest illa berörd och skamsen vid detta minne, var icke
själva tilldragelsen, utan, såsom det ofta är fallet, det sätt, varpå
han besvarat hustruns ord. Det hade gått honom i detta
ögonblick så, som det icke sällan går människor, som helt
oförhappandes bli ertappade med något skamligt. Han hade icke förstått
att anpassa sin uppsyn efter den situation, i vilken han kommit
gentemot sin hustru genom hennes upptäckt av hans förseelse. I
stället för att spela rollen av den kränkta oskulden, neka,
rättfärdiga sig, be om förlåtelse eller till och med förbli likgiltig (allt
detta hade varit bättre, än vad han i verkligheten gjorde!) i
stället för allt detta hade hans ansikte helt ofrivilligt (”Hjärnreflex!”
tänkte Stepan Arkadjevitsj, som gärna ägnade sig litet åt
fysiologi) förvridits i hans vanliga godmodiga och till följd därav i detta
fall dumma småleende. Detta dumma småleende kunde han icke
förlåta sig själv. Vid anblicken av detta småleende hade Darja
ryckt till som vid fysisk smärta, med den för henne
kännetecknande häftigheten farit ut i en ström skarpa ord och rusat ut ur
rummet. Sedan dess hade hon icke mer velat se sin man.

”Till allt detta bär detta dumma leende skulden”, tänkte
Stepan Arkadjevitsj. ”Men vad skall man kunna göra åt den saken?”
frågade han sig i sin förtvivlan och fann inte svar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free