- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
11

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Andra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Andra kapitlet.

Stepan Arkadjevitsj var alltid uppriktig och sanningsälskande
gentemot sig själv. Hän var oförmögen till att bedraga sig själv
och intala sig, att han ångrade det skedda. För närvarande var
han icke i stånd att känna ånger över att han, en vacker,
levnads-lustig man på trettiofyra år, icke längre var förälskad i sin hustru,
som skänkt honom fem ännu levande och två redan döda barn och
endast var ett år yngre än han. Det enda han ångrade, var, att
han icke bättre förstått hemlighålla saken för hustrun. Men han
kände sin otrevliga belägenhet i hela dess omfång och beklagade
sin fru, barnen och sig själv. Kanske han också hade vinnlagt sig
mer om att hemlighålla sina synder för hustrun, om han anat, att
kännedomen därom skulle utöva en sådan verkan på henne. Han
hade visserligen aldrig tänkt närmare på den saken, men han hade
hyst den otydliga föreställningen, att hustrun redan länge anat, att
han var henne otrogen, och såge mellan fingrarna därmed. Han
ansåg till och med, att en redan vissnad, åldrad och oskön kvinna,
som icke hade något särskilt tilldragande, utan blott var en enkel,
präktig husmoder, av ett slags rättskänsla borde ha tyckt, att hon
måste visa sig överseende. Och nu hade han fått uppleva just
motsatsen därtill.

”Ohyggligt! O ve! Ohyggligt!” sade Stepan Arkadjevitsj gång
på gång för sig själv, utan att han kunde hitta på någon utväg.
”Och så trevligt allt hittills varit! Så lyckligt vi levat
tillsammans med varandra! Hon var nöjd och lycklig över sina barn, jag
satte mig aldrig på tvären mot henne, utan lät henne styra och
ställa, som hon ville med barn och hushåll. Det är förstås illa,
att ’hon’ varit guvernant här i huset! Det är illa! Det ligger
alltid något tarvligt och ovärdigt i att göra sina barns guvernant sin
kur. Men en sådan kvinna denna guvernant är!” (Han drog sig
livligt till minnes mademoiselle Rolands svarta, skälmska ögon och
bedårande leende.) ”Men så länge hon var här i huset, tillät jag mig
ju ingenting. Det värsta är, att hon nu . . . Allt detta måste liksom
avsiktligt störta över mig på en gång! O ve! O ve! Men vad i all
världen skall jag nu göra?” På denna fråga gavs icke något annat
svar än detta allmänna svar, som livet ger på alla frågor, till och
med de mest invecklade och olösliga. Och det svaret lyder: Man
måste utfylla sitt liv med vad dagen medför och fordrar; d. v. s.,
man måste försöka glömma därigenom. Men att söka glömska
genom att sova och drömma, det gick icke längre för sig,
åtminstone icke före nästa natt. Det gick icke längre an att återvända
till denna musikaliska njutning, likörflaskorna, som sedan plötsligt
förvandlades till kvinnor. Nu måste han söka glömska i de
avledare, som livet medförde.

”Nåja, det kommer snart att visa sig”, sade Stepan Arkadjevitsj,
i det han reste sig upp, tog på sig den gråa, med blått siden
fodrade nattrocken, knöt de i kordonger utlöpande snörena i en knut,
i kraftiga andetag insöp luften i sitt breda bröst, gick med lätta,
muntra steg på sina utåtvända fotter, som lätt buro hans fylliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free