- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
16

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

polisonger. Sedan hon slutligen kysst hans av den böjda
ställningen rodnande och av ömhet strålande ansikte, frigjorde hon sina
armar från hans hals och ville åter springa sin väg, men fadern
hejdade henne.

”Vad gör mamma?” frågade han och strök dottern över halsen.
”God morgon!” sade han leende till gossen, som hälsade på honom.
Han visste själv, att han älskade gossen mindre, och bemödade sig
om att bemöta barnen på samma sätt, men gossen kände det och
besvarade å sin sida icke med något leende faderns kalla småleende.

”Mamma, hon har redan stigit upp.”

Stepan Arkadjevitsj suckade. ”Då har hon omigen inte sovit
på hela natten”, tänkte han.

”Nå, är hon glad?”

Den lilla flickan visste, att fadern och modern voro oense och
att modern inte kunde vara glad och att fadern måtte veta det och
att han förställde sig, när han frågade det i så lätt ton. Och hon
rodnade över fadern. Han förstod det med ens och rodnade
ävenledes.

”Jag vet inte”, svarade hon . ”Hon har sagt, att vi i dag inte få
några lektioner utan skall följa med miss Hull till mormor.”

”Ja, gå då, min kära lilla Tanja. Men vänta lite”, sade han, i
det han omigen hejdade henne och smekte hennes späda lilla hand.
Han tog ned från kakelugnsavsatsen en konfektask, som han ställt
där föregående dag, och gav henne två bitar. Han valde
omsorgsfullt sådana, som hon tyckte om bäst: en chokladpralin och en
kanderad frukt.

”Åt Grigori?” sade barnet och pekade på pralinen. ”Ja, ja!” Han
strök henne ännu en gång över håret och kysste henne på pannan,
så lät han dem gå.

”Vagnen har kört fram!” anmälde Matvei. ”Dessutom väntar
en kvinnlig supplikant.”

”Har hon varit länge här?” frågade Stepan Arkadjevitsj.

”Ungefär en halvtimme.”

”Hur många gånger har jag inte sagt, att du genast skall anmäla
dem för mig!”

”Ni skall väl kunna dricka ert kaffe i lugn och ro”, svarade
Matvei i en vänligt barsk ton, som husbonden icke kunde bli
förargad över.

”Be henne då genast stiga in”, svarade Oblonski, i det han i
förargelsen drog ihop ögonbrynen. Supplikanten, en kaptenska
Kali-nina, bad om något alldeles omöjligt och orimligt, men enligt sin
vana bjöd Stepan Arkadjevitsj henne att taga plats, hörde
uppmärksamt på utan att avbryta henne och gav henne utförliga råd
om till vem hon skulle vända sig och hur hon skulle bära sig åt,
skrev med sin stora, vackra, tydliga stil ett brev till den person,
som kunde hjälpa henne. Sedan kaptenskan avlägsnat sig, tog
Stepan Arkadjevitsj sin hatt och stod sedan och funderade, om det
inte var något han glömt. Han förvissade sig om att han icke hade
glömt något utom det enda, som han gärna ville glömma — sin
hustru.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free