- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
17

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tredje kapitlet - Fjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Ack ja!” Han lät huvudet sjunka, och hans vackra ansikte
antog ett sorgset uttryck. ”Skall jag gå in till henne eller ej?”
undrade han. Och en inre röst sade honom, att det var gagnlöst att
gå in; alltsammans utmynnade dock endast i en lögn; att återställa
deras ömsesidiga förhållande och bringa det i ordning var
omöjligt, därför att det varken var möjligt att åter göra Darja till en
tilldragande, förtjusande kvinna eller honom själv till en gammal,
till kärlek oförmögen man. Nu var allt nödvändigtvis fullt av
lögn och osanning; men lögn och osanning voro hans natur
motbjudande.

”Något måste emellertid ske, så här kan det inte förbli”, sade
han sig, vinnläggande sig om att inge sig mod. Han spände ut
bröstet, tog fram en cigarrett, tände den, drog några bloss, kastade
den i askkoppen av pärlemor, gick med snabba steg genom salongen
och öppnade dörren till hustruns sängkammare.

Fjärde kapitlet.

Han fann Darja Alexandrovna i kamkofta, med flätorna av sitt
redan ganska tunna, förr så tjocka och vackra hår uppsatta i
nacken, med insjunket och magert ansikte och stora, förskräckta ögon.
som* starkt framträdde till följd av ansiktets magerhet. Hon stod
mitt bland allehanda saker, som kastats huller om buller i rummet,
framför ett öppet klädskåp, ur vilket hon letade fram vissa
kläder. Då hon hörde mannens steg, upphörde hon därmed och såg
mot dörren, varvid hon utan framgång bemödade sig om att
förläna sitt ansikte ett strängt, föraktfullt uttryck. Hon kände, att hon
hyste fruktan för honom och ängslan för det förestående samtalet.
Just nyss hade hon åter försökt göra det, som hon redan tio
gånger under dessa tre dagar försökt göra; att av barnens och sina
egna kläder plocka fram det nödvändigaste för att låta föra det
till hennes mor — och åter kunde hon icke definitivt besluta sig för
det. Men även nu sade hon sig, liksom vid de föregående försöken,
att detta tillstånd icke kunde fortgå; hon måste göra något,
straffa mannen, blottställa honom, hämnas på honom, därigenom att
hon tillfogade honom åtminstone en del av den smärta, som han
tillfogat henne. Hon sade sig alltjämt, att hon måste lämna honom,
men kände, att det var omöjligt; men det var omöjligt, därför att
hon icke kunde vänja sig av med att betrakta honom såsom sin
make och att älska honom. Dessutom förutsåg hon, att om hon i
sitt eget hem knappast blev färdig med vården och tillsynen över
de fem barnen, skulle detta gå ännu sämre där, dit hon ville bege
sig med dem alla. Under dessa tre dagar hade ju den yngsta
blivit sjuk av dålig buljong, som han fått, och de andra hade i går
knappast fått någon middag alls. Hon kände, att det var henne
omöjligt att lämna hemmet, men det oaktat försökte hon bedraga
sig själv, plockade ihop sakerna och låtsade, att hon ville bort.

Då hon blev mannen varse, stack hon in händerna i ett av
klädskåpets fack, som om hon letade efter någonting i det, och vände
7. — Anna Karenina. 1 7

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free