Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig om mot honom först då han trätt nästan ända fram till henne.
Men hennes ansikte, som hon ville förläna ett strängt, beslutsamt
uttryck, utvisade endast rådlöshet och djupt lidande.
”Darja!” sade han med dämpad, skygg stämma. Han hade
dragit ned huvudet mellan axlarna och ville gärna se sorgsen och
ödmjuk ut, men samtidigt strålade han av hälsa. Med en hastig blick
överfor hon hans kraftiga gestalt från huvudet till fotterna. ”Ja,
han är lycklig och belåten!” tänkte hon. ”Men jag? . . . Och
denna vedervärdiga godmodighet, för vars skull alla älska och
berömma honom! Jag hatar denna godmodighet hos honom.” Hennes
läppar pressades ihop, kindmusklerna på högra sidan av hennes
bleka, nervösa ansikte arbetade.
”Vad önskar ni?” frågade hon hastigt i onaturlig ton.
”Darja”, sade han ännu en gång, och hans röst skälvde. ”Anna
kommer hit i dag.”
”Vad angår det mig? Jag kan ändå inte ta emot henne!” skrek
hon till.
”Men det blir dock nödvändigt, Darja . . .”
”Gå er väg, gå er väg, gå er väg!” ropade hon utan att se på
honom, som om detta utrop framkallats av kroppslig smärta.
Stepan Arkadjevitsj hade visserligen kunnat vara lugn, så länge
han endast tänkte på sin hustru; då hade han kunnat hoppas, att
allt skulle, såsom Matvei uttryckte sig, åter draga sig till rätta, •och
i detta sitt hopp kunde han lugnt läsa sin tidning och dricka sitt
kaffe; men när han nu såg hennes avtärda martyransikte framför
sig och hörde henne tala i denna ton, då kände han sig nära att
kvävas, han fick en klump i halsen, och hans ögon stodo fulla
av tårar.
”Min Gud, vad har jag gjort! Darja! För Guds skull! . . . Jag
har ju . . .” Han kunde icke fortsätta att tala, en snyftning snörde
till hans strupe.
Hon låste skåpdörren och såg på honom.
”Darja, vad kan jag säga? . . . Endast detta: Förlåt mig . . .
Tänk tillbaka . . . Kunna då icke nio års samliv uppväga några få
ögonblick, under vilka . .
Hon stod med blicken sänkt mot golvet och hörde på honom,
som om hon väntat på vad han skulle säga, som om hon bönfölle
honom om att på något sätt övertyga henne om hans skuldlöshet.
”Några ögonblick, under vilka jag lät mig ryckas med . . .”,
fortsatte han och ville tala vidare, men vid dessa ord pressade hon
ihop läpparna, som till följd av kroppsliga smärtor, och åter
ryckte det i kindmusklerna på högra sidan av ansiktet.
”Gå er väg, gå er väg härifrån!” skrek hon med ännu gällare
röst. ”Och tala icke till mig om att ni skulle ha låtit er ryckas
med och inte heller om det skändliga ni gjort!”
Hon gjorde min av att gå ut, men hon vacklade och grep efter
ryggstödet på en stol för att stödja sig. Hans ansikte drogs ut på
bredden, hans läppar blevo tjockare, och tårarna strömmade ur
hans ögon.
”Darja!” sade han snyftande. ”För Guds skull! Tänk på
bar-18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
