- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
20

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Fjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Om ni följer efter mig, så ropar jag på tjänarna och barnen! Då
få de alla höra, att ni är en skurk! Jag lämnar redan i dag detta
hus, och då kan ni bo här tillsammans med er mätress!” Därmed
lämnade hon rummet och slängde häftigt igen dörren efter sig.

Stepan Arkadjevitsj suckade, torkade tårarna ur ansiktet och
gick med lätta steg fram till den dörr, genom vilken han kommit.
”Matvei säger: ’Det kommer att dra sig tillrätta’, men hur? Jag
ser då ingen möjlighet därtill. Ack, en sådan förskräcklig
belägenhet! Och så hon skriker! Sådana uttryck!” sade han för sig
själv vid minnet av hennes skrik och orden: ”skurk” och
”mätress”. ”Tjänarna ha kanske till och med hört det. Förskräckligt
simpelt!” Stepan Arkadjevitsj stod stilla ännu några sekunder,
torkade sig i ögonen, antog en stram hållning och lämnade rummet.

Det var fredag, och inne i matsalen höll just den tyska
urmakaren på att dra upp klockan. Stepan Arkadjevitsj kom att tänka på
en kvickhet, som han en gång sagt om denna punktliga,
flintskalliga urmakare: ”Den där tysken har nog själv en gång blivit
uppdragen för hela livet för att dra upp klockor.” Och detta minne
avlockade honom ett leende. Stepan Arkadjevitsj tyckte om en
god kvickhet. ”Kanske drar det sig åter till rätta! Ett präktigt
uttryck det där, ’det drar sig åter till rätta’,” tänkte han. ”Det
måste jag låta gå vidare.”

”Matvei!” ropade han, och när tjänaren infann sig, sade han:
”Ställ tillsammans med Marja allt i ordning i gästrummet för Anna
Arkadjevnas räkning.”

”Efter befallning.”

Stepan Arkadjevitsj tog på sig pälsen och gick ut genom porten.

”Kommer ni att äta middag hemma?” frågade Matvei, som följt
med honom ut.

”Det vet jag ännu inte. Det beror på hur det faller sig. Men
tag det här till utgifterna”, sade han, i det han tog upp en
tiorubel-sedel och räckte honom den. ”Räcker det?”

”Det är svårt att säga, men i varje fall skall jag försöka inrätta
mig därefter”, svarade Matvei, slog igen vagnsdörren och trädde
åter uppför trappan.

Under tiden hade Darja Alexandrovna lugnat barnet, och då
hon av vagnsbullret förstod, att hennes man åkt sin väg,
återvände hon in i sägkammaren. Denna hade alltid varit hennes
tillflyktsort för de husliga bekymren; så fort hon lämnade denna
tillflyktsort, stormade bekymren åter över henne från alla håll. Till
och med nu då hon stannat några minuter i barnkammaren, hade
engelskan och Matrona Filimonovna begagnat sig av tillfället att
förelägga henne diverse frågor, som icke tålde uppskov och som
hon ensam kunde avgöra: Vad barnen skulle ha på sig under
promenaden? Om de skulle få mjölk? Om en annan kock skulle
engageras.

”Ack, låt mig vara i fred! Låt mig vara i fred!” svarade hon,
återvände in i sängkammaren och slog sig ned på samma plats som
förut. Hon knäppte ihop de avtärda händerna, på vars knotiga
fingrar ringarna hotade att glida av, och gick i tankarna igenom
20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free