- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
23

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Om de visste”, tänkte han, i det han med huvudet på sned och
viktig min åhörde uppläsandet av en rapport, ”vilken förkrossad
syndare deras ordförande var för ännu en halvtimme sedan!” Hans
ögon skrattade under uppläsandet av handlingen. Enligt den
bestående ordningen måste arbetet fortgå utan avbrott till klockan
två. Då inträdde frukostpausen.

Klockan var ännu inte två, då den stora glasdörren till
sessionssalen plötsligt öppnades och någon kom in. Glada över avbrottet,
tittade alla tjänstemännen upp, men dörrvakten, som hade sin
plats där, visade genast ut inkräktaren och stängde åter glasdörren.
Då uppläsandet av ifrågavarande dokument var avslutat, reste
Ste-pan Arkadjevitsj sig upp, sträckte på sig, tog redan i sessionssalen
upp en cigarrett och begav sig till sitt rum. Två av hans kamrater,
Nikitin, som redan hade bakom sig en hög tjänsteålder, och
kam-marjunkaren Grinjevitsj, följde med honom ut.

”Efter frukosten lyckas vi nog få ärendet avgjort”, anmärkte
Stepan Arkadjevitsj.

”Med lätthet”, svarade Nikitin.

”Men den där Fomin måtte ändå vara en riktig skojare”, sade
Grinjevitsj, syftande på en av de personer, som voro inblandade i
undersökningen. Vid dessa ord rynkade Stepan Arkadjevitsj
pannan, varmed han ville antyda, att det var opassande att uttala ett
omdöme i förväg, och svarade ej något.

”Vem var det, som nyss köm in?” frågade han dörrvakten.

”Jag känner honom inte, ers excellens. Han trängde sig in, utan
att fråga just då jag för ett ögonblick vände ryggen till. Sedan
frågade han efter er. Jag sade honom, att när herrarna kommer
ut...”

”Var är han nu då?”

”Han måtte ha gått ned i vestibulen. För en liten stund sedan
gick han alltjämt av och an. Där är han”, sade dörrvakten och
utpekade en kraftigt byggd, bredaxlad man med krusigt skägg,
som, utan att ha tagit av sig sin fårskinnsmössa, kom springande
uppför trappan. En mager ämbetsman, som med sin portfölj under
armen gick nedför trappan i sällskap med de andra, stannade,
kastade en ogillande blick på den springandes ben och såg sedan
frågande på Oblonski.

Stepan Arkadjevitsj stod däruppe vid trappan. Hans godmodiga,
glänsande ansikte över den broderade uniformskragen strålade, då
han kände igen mannen,_ som kom upp.

”Verkligen Ljevin! Äntligen!” utbrast han med ett vänskapligt,
en smula ironiskt leende, i det han mönstrade den till honom
framträdande Ljevin. ”Hur har du kunnat förmå dig till att uppsöka
mig i denna rövarkula?” fortsatte han och åtnöjde sig icke med en
handtryckning, utan kysste hjärtligt vännen. ”Har du varit länge
i Moskva?”

”Har just anlänt och ville gärna tala med dig”, svarade Ljevin,
som därvid såg sig omkring med både blyg och förargad uppsyn.

”Kom då med in i mitt arbetsrum”, sade Stepan Arkadjevitsj,
som kände till vännens känsliga, lättretliga blyghet. Han fattade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free