Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans hand och drog honom med sig, som om han ville leda honom
fram genom hotande faror. Stepan Arkadjevitsj var dubror med
nästan alla sina bekanta: Med gamla män på sextio år och med
unga på tjugu, med skådespelare, ministrar, köpmän och
generaladjutanter, så att många av hans dubröder stodo på motsatta
ändpunkter av samhällets trappstege och skulle ha blivit mycket
förvånade, om de fått veta, att de genom Oblonski hade en gemensam
beröringspunkt. Han var du och bror med alla, med vilka han
druckit champagne och champagne drack han med alla möjliga.
Om han i sina underordnades närvaro sammanträffade med någon
av sina ”komprometterande dubröder”, såsom han på skämt
brukade kalla många av sina vänner, så förstod han med den för honom
betecknande finkänsligheten att försvaga det oangenäma intryck,
som detta kunde framkalla hos hans underordnade. Ljevin hörde
icke till dessa komprometterande dubröder, men med den fina känsla
för dylikt, som han besatt, märkte Oblonski, att Ljevin trodde, att
han, Oblonski, icke gärna inför sina underordnade ville
tillkännagiva sin intimitet med honom, Ljevin, varför han skyndade sig att
föra honom in i sitt arbetsrum.
Ljevin var nästan jämnårig med Oblonski och hans dubrorskap
härledde sig icke från champagne. Ljevin hade redan i den
tidigaste ungdomen varit hans kamrat och vän. De höllo mycket av
varandra, trots olikheten i karaktär och böjelser, liksom vänner
hålla av varandra, då de funnit varandra under ungdomen. Men
trots detta gick det så, som det ofta plägar gå med män, som
bestämt sig för skilda slag av verksamhet: Ehuru vardera vid
närmare eftertanke lät den andres verksamhet vederfaras rättvisa,
fann han den i grund och botten helt obetydlig. För var och en
av dem tycktes det liv, som han själv förde, vara det enda verkliga
livet och vännens endast en karikatyr av tillvaron. Oblonski
kunde icke återhålla ett lätt, ironiskt småleende, så fort han fick se
Ljevin. Vem vet, huru ofta han sett honom komma till Moskva
från godset, där han ägnade sig åt något slags verksamhet, men
vad han egentligen gjorde där, det hade Stepan Arkadjevitsj aldrig
kunnat fatta riktigt, och inte heller intresserade det honom någpt
vidare. När Ljevin kom till Moskva, var han alltid mycket
upprörd, hade mycket bråttom, var en smula förlägen och just till
följd av denna förlägenhet mycket retlig, och merendels hade han
under mellantiden lagt sig till med en alldeles ny och överraskande
åsikt om den eller den saken. Stepan Arkadjevitsj skrattade åt
vännens uppträdande men höll det oaktat av honom. På samma
sätt föraktade även Ljevin i djupet av sin själ den andres
levnadssätt i staden och verksamhet som ämbetsman, som han förnekade
att den besatt något som helst värde och som han gjorde sig lustig
över. Men skillnaden var den, att Oblonski, som levde såsom alla
andra människor, även om han gjorde narr av sin vän, gjorde detta
med självförtroende och på ett godmodigt sätt, under det att
Ljevin däremot ofta gjorde det utan något riktigt självförtroende
och emellanåt i uppbragt ton.
”Vi ha redan länge väntat dig”, sade Stepan Arkadjevitsj, då de
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
