- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
26

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Sade du inte helt nyligen, att du aldrig mer skulle bära
europeiska kläder?” frågade han, i det han granskade Ljevins nya
kläder, uppenbarligen en fransk skräddares verk. ”Ja, jag ser en ny
utvecklingsfas!”

Ljevin rodnade plötsligt, men inte så, som vuxna människor
rodna, endast helt litet och utan att själva vara medvetna därom,
utan så, som gossar rodna, då de känna, att de förefalla löjliga
genom sin förlägenhet och då skämmas ännu mer, så att de nästan
äro gråtfärdiga. Åsynen av detta kloka, manliga ansikte i ett sådant
barnsligt tillstånd verkade till den grad överraskande, att Oblonski
vände bort blicken.

”Var skola vi således träffas? Jag måste nämligen absolut
nödvändigt tala med dig”, sade Ljevin.

Oblonski överläde ett ögonblick. ”Vi skulle genast kunna åka
till Gurin, frukostera där och prata under tiden. Till klockan tre
är jag ledig.”

”Det går inte”, svarade Ljevin efter att ha funderat ett
ögonblick. ”Jag har nu ett nödvändigt ärende att uträtta.”

”Gott, då äta vi middag tillsammans.”

”Äta middag? Något särskilt viktigt har jag egentligen inte att
säga dig; det är bara ett par ord; jag ville fråga dig något. Sedan
kunna vi ju prata med varandra.”

”Men så säg då genast dessa ett par ord, så kunna vi sedan vid
bordet ägna oss åt ett trevligt samtal.”

”De få orden äro nämligen dessa”, sade Ljevin. ”För övrigt är
det inte av vidare vikt.” Hans ansikte hade plötsligt fått ett
förargat uttryck, framkallat av ansträngningen att behärska blygheten.
”Hur må Schtscherbatzkis? Allt som vanligt?” frågade han.

Stepan Arkadjevitsj, som redan länge vetat att Ljevin var
förälskad i hans, Stepans, svägerska Katja, smålog och plirade glatt
med ögonen. ”Nu har du således sagt dina ett par ord. Men jag
kan icke svara dig med ett par ord, därför att... Ursäkta mig ett
ögonblick..

En sekreterare kom in. Med ett slags respektfull förtrolighet
trädde han med några dokument i handen fram till Oblonski och
började under form av en fråga reda upp någon svårighet. Stepan
Arkadjevitsj hörde icke på honom, tills han talat ut, utan avbröt
honom genast genom att vänligt lägga sin hand på hans arm.

”Nej, gör det så, som jag sagt”, svarade han, varvid han med ett
småleende mildrade klandret i dessa ord. Sedan förklarade han i
korthet, hur han uppfattade saken, och sköt sedan till honom
papperen: ”Så gör ni det således, om jag får be, Sachar Nikitisch.”

Sekreteraren avlägsnade sig med förlägen uppsyn, och Ljevin,
som under samtalet med sekreteraren helt och hållet övervunnit sin
förlägenhet, stod nu med båda händerna vilande på ryggstödet av
en stol, och på hans leende ansikte avmålade sig ett ironiskt
intresse. ”Mig obegripligt, mig obegripligt”, sade han.

”Vad är det, som är dig obegripligt?” frågade Oblonski,
ävenledes med ett glatt leende, i det han tog upp en cigarrett. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free