Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
linderhattar glänste i solskenet, vid ingången och på de väl sopade
gångarna mellan de små ryska stugorna; björkarna i trädgården
läto alla grenarna, som tyngdes av snö, hänga ned och sågo ut,
som om de ifört sig festdräkter.
Medan han gick på gången fram till skridskobanan, sade han sig:
”Jag får icke bli upprörd, jag måste vara lugn. Varför klappar du
så?” talade han till sitt hjärta. ”Vad är det fatt med dig? Håll
dig stilla, du dumma tingest!” Men ju mer han bemödade sig om
att bli lugn, desto svårare blev det för honom att andas. En bekant,
som han mötte, ropade an honom, men Ljevin kände inte ens igen,
vem det var. Han närmade sig kälkbackarna, där kälkarnas kedjor
klirrade, då de susade ned, knastrande mot isen, och där muntra
röster klingade. Nu gick han ännu några steg, och framför honom
utbredde sig skridskobanan, på vilken han genast bland alla
skridskoåkare kände igen Katja.
Han kände igen henne på den känsla av både glädje och ångest,
som kom över honom. Hon stod inbegripen i samtal med en dam
vid andra änden av skridskobanan. Till synes fanns det ingenting
påfallande i vare sig hennes klädsel eller hennes hållning, men för
Ljevin var det lika lätt att känna igen henne i hela denna
män-niskosvärm, som en ros bland nässlor. Allt blev upplyst av henne;
hon var det leende, som lät allt omkring henne stråla i klaraste
glans. ”Vågar jag mig verkligen ned på skridskobanan och fram
till henne?” undrade han. Den plats, där hon stod, föreföll honom
som en ouppnåelig helgedom, och ett ögonblick var han nära däran
att gå sin väg, så ängslig kände han sig till mods. Han måste först
samla sig och säga sig själv, att det ju i hennes närhet rörde sig
alla möjliga människor och att han ju själv också hade kunnat
komma dit för att åka skridskor. Så han gick ned på isen men
undvek, såsom man gör med solen, att länge se på Katja, men han
såg henne, liksom man ser solen, utan att se på den. På
skridskobanan brukade under dessa vardagar och vid denna tid på dagen
anhöriga inom en bestämd sällskapskrets samlas och alla kände de
varandra. Där funnos skridskomästare, som paraderade med sin
konst, nybörjare bakom kälkstolar, med ängsliga, otympliga
rörelser, jämte helt unga människor även gamla, som åkte skridsko av
hygieniska skäl. Ljevin betraktade dem allesammans som lyckans
utvalda gunstlingar, därför att det var dem förunnat att vistas i
Katjas närhet. Men det såg ut, som om alla dessa skridskoåkare
upptagit den saken med största sinneslugn, ty de åkte fatt henne,
till och med pratade med henne och roade sig tillsammans med
henne utan hänsyn till henne, i det de njöto av den utmärkta isen
och det vackra vädret. Nikolai Schtscherbatzki, en kusin till.
Katja, satt i en kort jacka och åtsittande byxor med skridskorna
på-spända på en bänk och ropade till Ljevin, så fort han fick se
honom: ”Se där; Rysslands skickligaste skridskoåkare. Har ni
varit här länge? Överdådig is! Spänn på er skridskorna!”
”Jag har ju inga med mig”, svarade Ljevin och förvånade sig
själv över att han i hennes närhet kunde uppföra sig så djärvt och
ogenerat; icke ens för en sekund förlorade han henne ur sikte,
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
