- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
35

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Nionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ehuru han aldrig såg direkt på henne. Han kände, att hans sol
närmade sig honom. Katja hade stått i ett hörn och kom nu fram
mot honom, i det hon satte de smala små fotterna i höga stövlar i
trubbig vinkel och åkte med uppenbar ängslan. En gosse i rysk
nationaldräkt, som viftade med armarna som en galning och lutade
sig långt framåt, hann fatt henne. Hon åkte inte vidare säkert,
till följd därav hade hon tagit händerna ut ur den lilla, vid ett
snöre hängande muffen och höll dem i beredskap. Hon såg på
Ljevin, som hon känt igen, och smålog vänligt mot honom, varvid
hon samtidigt log åt sin egen ängslan. Då hon tagit den
erforderliga svängen lyckligt och väl, gav hon sig med den spänstiga lilla
foten en liten stöt och gled rakt på Schtscherbatzki; hon grep
honom i armen och nickade leende åt Ljevin. Hon var ännu vackrare
än den bild, som föresvävat honom. När han tänkt på henne, hade
han livligt kunnat föreställa sig hela hennes lilla person, i all
synnerhet det stilla behaget hos detta lilla blonda huvud med
uttrycket av nästan barnslig oskuld och hjärtegodhet, som satt så fritt
på de välformade, jungfruliga skuldrorna. Det barnsliga i hennes
ansiktsuttryck i förening med hennes gestalts slanka skönhet
utgjorde hos henne ett sällsamt behag, för vilket Ljevin hade
fullkomlig förståelse, men vad som nu liksom alltid överraskade
honom såsom något oväntat, det var uttrycket i hennes ögon, dessa
milda, lugna, ärliga ögon, och alldeles särskilt hennes leende, som
alltid försatte honom i en sagovärld, i vilken han kände sig så
rörd och vek som han endast varit några få gånger under sin
tidigaste barndom.

”Har ni varit länge här?” frågade hon, i det hon räckte honom
handen. ”Tack”, tillade hon, då han tog upp hennes näsduk, som
glidit ut ur muffen.

”Jag? Jag har först... i går ... det vill säga, jag har anlänt i
dag”, svarade Ljevin, som till följd av sin sinnesrörelse icke genast
förstått hennes fråga. ”Jag ville göra visit hos er”, fortsatte han,
och då han i samma ögonblick kom att tänka på vilken avsikt som
förde honom till henne, blev han förlägen och rodnade. ”Jag
visste inte alls, att även ni åker skridsko. Ni åker mycket bra.”

Hon såg uppmärksamt på honom, som om hon ville utforska
anledningen till hans förlägenhet. ”Ért beröm är mig mycket kärt.
Här fortlever en tradition, att ni är den bäste skridskoåkaren”,
svarade hon och slog med sin ena, med en svart handske beklädda
hand av rimfrosten, som fallit på hennes muff.

”Ja, förr i tiden var jag förtjust i att åka skridskor. Jag ville
bli mästare i konsten.”

”Det ser ut som om ni gjorde allt med förtjusning”, svarade hon
leende. ”Jag skulle gärna vilje se er åka en gång. Spänn på er
skridskor, så kan vi ju_ åka tillsammans.”

”Åka tillsammans! Är det verkligen möjligt?” tänkte Ljevin, i
det han såg på henne. ”Jag skall genast spänna på mig ett par”,
sade han. Och han gick för att låta spänna på sig ett par
skridskor.

”Nådig herrn har inte på länge varit hos oss”, sade mannen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free