- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
39

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gestalt gjorde ett alldeles särskilt intryck, ett rent av strålande
intryck. Oblonski lade av sig överrocken och gick med hatten
på sned över ena örat in i matsalen. Medan han gick, utdelade
han sina befallningar till de tartariska kyparna i frack och med
servett under armen, som trängdes omkring och följde efter honom.
I det han bugade sig till höger och vänster för bekanta, som han
även här fann många, gick han fram till buffén, drack en snaps
och åt en liten bit fisk till den, varvid han till den med band,
spetsar och papiljotter pyntade fransyskan, som satt där som
kassörska, sade några ord, som kommo henne att brista i ett högt skratt.
Ljevin däremot avstod från en snaps just med anledning av denna
fransyska, som tycktes utgöras helt och hållet av löshår, rispuder
och vinaigre de toilette och föreföll honom alltför motbjudande.
Liksom från en oren plats drog han sig hastigt tillbaka från henne.
Hela hans själ var uppfylld av minnet av Katja, och i hans ögon
lyste ett leende av triumf och lycka.

”Hit, om jag får be, ers höghet. Här kommer ers höghet att
vara ostörd”, sade en gammal tartar med blekt ansikte och breda
höfter, över vilka frackskörten glappade. ”Får jag be, ers
höghet”, sade han även till Ljevin, ty som bevis på särskild högaktning
för Stepan Arkadjevitsj ville han även bemöta dennes gäst
vörd-nadsfullt.

I ett nu hade han brett en ren servett över ett redan dukat runt
bord under en väggkrona av brons och dragit fram
sammetsfåtöl-jerna. Så ställde han sig med servetten och matsedeln i händerna
framför Stepan Arkadjevitsj och inväntade hans order.

”Om ers höghet befaller ett särskilt kabinett, så blir det genast
ett ledigt: Furst Golizyn med en dam. Vi har just fått in ostron.”
”Ah, ostron!” Stepan Arkadjevitsj överläde. ”Skola vi ändra
fälttågsplanen, Ljevin?” frågade han. Han hade satt fingret på
matsedeln, och hans ansikte hade ett uttryck av tvekan. ”Men äro
ostrona också bra? Tag dig i akt!”

”Från Flensburg, ers höghet. Från Ostende ha vi inga.”

”Det kommer inte an på om de äro från Flensburg eller någon
annan plats. Men äro de också friska?”

”Vi fick hem dem i går.”

”Gott. Hur skulle det alltså vara, om vi börjar med ostron och
sedan ändrar hela den uppgjorda planen? Vad säger du?”

”Mig är det alldeles likgiltigt. Jag äter helst kålsoppa och gröt.
Men något sådant serveras nog inte här.”

”Befaller ni gröt å la russe?” frågade tartaren och lutade sig
ned över Ljevin som en barnjungfru över ett litet barn.

”Nej, utan skämt, vad du väljer, passar mig. Jag har åkt
skridsko och har en präktig aptit. Och du behöver inte tro”, tillade
han, då Oblonski såg litet missbelåten ut, ”att jag inte skall förstå
att vederbörligen uppskatta ditt val. Det skall bli mig ett stort
nöje att äta en god middag.”

”Det vore också illa, om så inte vore fallet!” svarade Stepan
Arkadjevitsj. ”Säga vad man vill, så är det dock en av de
härligaste njutningar i livet. Alltså, min lilla vän, ger du oss ostron,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free