- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
41

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

inte dyster i hågen, utan kände sig snarare generad. Med det,
som han hade på hjärtat, kändes det för honom så besynnerligt och
obehagligt på en sådan restaurang, mellan kabinett, där man
dinerade med damer, mitt upp i allt detta spring; hela denna inredning
med bronsfigurer, speglar, glaskronor och tartariska kypare, att
detta var honom rent av motbjudande. Han fruktade att besudla
det, som uppfyllde hela hans själ.

”Jag? Ja, jag har bekymmer, men dessutom känner jag mig
här generad av hela omgivningen”, svarade han. ”Du kan inte alls
föreställa dig, hur bortkommen den känner sig som alltid lever på
landet. Till och med naglarna på den herrn som jag träffade hos
dig. -

”Ja, jag såg mycket väl, att stackars Grinjevitsjs naglar
intresserade dig mycket”, svarade Stepan Arkadjevitsj skrattande.

”Jag kan inte tåla det”, svarade Ljevin. ”Försök dock att en gång
sätta dig in i min själ, ställ dig på en lantbos ståndpunkt.^ Vi på
landet bemöda oss om att få våra händer i ett sådant tillstånd, att
man bekvämt kan arbeta med dem. Därför har vi våra naglar
kortklippta och mången gång skjortärmarna uppkavlade. Men här
låta människorna med avsikt sina naglar växa så långa, som det är
möjligt, och sätta vid handlederna fast små skålar, enligt uppgift
såsom manschettknappar, för att inte kunna uträtta något med
händerna.”

Stepan Arkadjevitsj smålog glatt. ”Det skall just vara en
antydan, att man icke behöver utföra något grovarbete. Man arbetar
med huvudet.”

”Kanhända. Men besynnerligt förblir det mig dock, liksom det
förekommer mig sällsamt att under det att vi på landet försöka äta
oss mätta så fort som möjligt för att kunna återvända till vårt
arbete, vi båda här lägga an på att äta så länge som möjligt utan
att bli mätta och i denna avsikt äta ostron ...”

”Naturligtvis göra vi det”, inföll Stepan Arkadjevitsj. ”Men det
är just bildningens mål: Att av allt bereda sig en njutning.”

”Ja, om det är målet, då skulle jag hellre vilja vara vilde.”

”Du är ju också en vilde. Ni Ljevinar äro alla vildar.”

Ljevin suckade. Han tänkte på sin bror Nikolai och kände sig
därvid så skamsen och sorgsen, att hans uppsyn blev mörk. Men
Oblonski ledde samtalet in på ett ämne, som kom honom att genast
glömma dessa dystra tankar.

”Nå, hur är det? Kommer du i kväll till mina släktingar, jag
menar till Schtscherbatzkis?” frågade han, i det han sköt ifrån sig
de tomma ostronskalen, drog till sig osten och menande plirade
med ögonen.

”Ja, jag kommer säkert dit”, svarade Ljevin, ”ehuru jag fick
det intrycket, att furstinnan endast ogärna bad mig komma.”

”Hur kan du tänka något sådant! Sådana dumheter! Sådant
är nu en gång hennes sätt... Ja, servera oss soppan, käre vän! ...
Sådant är hennes sätt, grande dame”, sade Stepan Arkadjevitsj.
”Jag kommer också dit, men måste först till grevinnan Bonina på
en sångprövning. Nå, kan du bestrida, att du är en vilde? Hur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free