- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
44

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tionde kapitlet - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Varför reste du egentligen din väg den gången?”

”Vänta, vänta! Ack, så många tankar som nu storma in över
mig! Hur mycket måste jag inte fråga dig! Hör på! Du kan ju inte
alls föreställa dig, vilken välgärning du bevisat mig genom det, du
sagt. Jag är så lycklig, att jag till och med blivit dålig, ty till
följd därav har jag glömt allt annat. Jag har i dag fått veta, att
min bror Nikolai ... du vet, han är nu här . . . även honom har
jag alldeles glömt. Jag har den föreställningen, att även han är
lycklig. Det är som ett slags vansinne hos mig. Men en sak är
förskräcklig för mig ... Du är gift och vet nog, vad den känslan
vill säga . . . Förskräckligt är för mig medvetandet, att vi inte
längre äro rena, att vi redan ha ett förflutet, icke i kärleken, utan i
synden... och nu närma vi oss plötsligt en ren, oskyldig varelse.
Det är avskyvärt, och därför måste man nödvändigtvis känna sig
ovärdig.”

”Ja, men du har väl inte begått så värst många synder.”

”Ack, ändå! Ändå! ’Med avsky blickar jag tillbaka på mitt liv,
som jag i fruktan och bävan förbannar och bittert beklagar’, heter
det i den där bönen.”

”Vad är att göra åt den saken? Världen är nu en gång sådan”,
svarade Stepan Arkadjevitsj.

”Jag har bara en tröst, nämligen såsom det står i den bön, jag
tycker så mycket om: ’Förlåt mig icke efter min förtjänst, utan
efter din barmhärtighet.’ Även hon kan förlåta mig endast så.”

Elfte kapitlet.

Ljevin drack ur sitt glas, och båda sutto tysta en stund.

”En sak måste du tala om för mig. Känner du Vronski?”
frågade sedan Stepan Arkadjevitsj sin vän.

”Nej, det gör jag inte. Varför frågar du det?”

”Tag in en butelj till”, sade Stepan Arkadjevitsj till tartaren,
som just fyllt på deras glas och sedan höll sig i deras närhet, för
den händelse att de önskade något. ”Du borde känna Vronski,
därför att han är en av dina rivaler.”

”Vem är denne Vronski?” utbrast Ljevin, och den barnsligt
svärmiska uppsyn, över vilken Oblonski just känt sig så road,
efterträddes plötsligt av ett bistert, fientligt uttryck.

”Vronski är en av sönerna till greve Kirill Ivanovitsj Vronski
och en av de mest framstående representanterna för Petersburgs
jeunesse dorée. Jag gjorde hans bekantskap i Tver, då jag var
där vid rekrytutskrivningen. Han är ofantligt rik, har många goda
förbindelser, är flygeladjutant och samtidigt en mycket älskvärd
och hygglig karl. Men han är mer än en hygglig karl. Enligt allt
jag hört om honom, är han en bildad, intelligent man, som en gång
kommer att gå långt.” Ljevin rynkade pannan men teg. ”Nåväl,
han dök upp här strax efter din avresa, och såvitt jag vet, är han
förälskad i Katja, och du förstår väl, att modern . . .”

”Ursäkta mig, men jag begriper ingenting alls”, sade Ljevin
dy-44

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free