- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
53

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Trettonde kapitlet - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Det kunde icke komma annorlunda”, sade han, utan att se på
henne. Så bockade han sig och ville gå.

Fjortonde kapitlet.

Men i detta ögonblick trädde furstinnan in i salongen. Hennes
uppsyn blev förskräckt, då hon såg dessa två ensamma och deras
upprörda miner. Ljevin bugade sig djupt för henne, utan att säga
ett ord; Katja satt tyst och höjde icke blicken. ”Gud vare tackad
och lovad, hon har givit honom en korg”, tänkte modern, och på
hennes ansikte framträdde åter det vanliga leende, varmed hon
varje torsdag tog emot sina gäster. Hon satte sig och började
göra Ljevin frågor om hans liv på landet. Han hade ävenledes
tagit plats och väntade nu endast på ankomsten av andra gäster,
på det att han oförmärkt skulle kunna avlägsna sig. Fem minuter
senare anlände en väninna till Katja, som gift sig föregående
vinter, en grevinna Northstone. Det var en torr, gul, sjuklig, nervös
dam med svarta, glänsande ögon. Hon tyckte mycket om Katja,
och detta vänskapliga sinnelag mot henne tog sig hos henne uttryck
i önskan att se henne bortgift på ett hennes eget ideal av lycka
motsvarande sätt, och hon gjorde allt för att Katja skulle bli gift
med greve Vronski. Ljevin, som hon i början av vintern ofta
träffat hos Schtscherbatzkis, hade alltid varit henne osympatisk.
Vid deras sammanträffande hade det alltid varit hennes största
nöje att göra sig lustig över honom.

”Jag tycker mycket om när han från sin upphöjda ställning
blickar ned på mig och antingen i samtal med mig avbryter sina kloka
förklaringar, därför att jag ändå är för dum för dem, eller också
stiger ned till mig. Det tycker jag särskilt mycket om, detta
nedstigande! Jag gläder mig mycket åt att han inte tål mig”, brukade
hon säga om honom. Hon hade rätt, ty Ljevin tålde henne
verkligen inte och han ringaktade henne just med anledning av de
egenskaper, som hon var stolt över och räknade sig särskilt till
godo, nämligen hennes nervositet och hennes blaserade likgiltighet
och förakt för allt oförfinat och enkelt realistiskt. Mellan
grevinnan Northstone och Ljevin hade uppstått ett inom de högre
sällskapskretsarna icke ovanligt förhållande, nämligen det av två
människor som umgås i en till det yttre vänskaplig form men
samtidigt känna en sådan ringaktning för varandra, att de icke kunna
taga varandra på allvar eller ens kunna känna sig kränkta av
varandra. Grevinnan Northstone kastade sig genast över Ljevin.

”Ah, Konstantin Dmitrijevitsj! Ni har således ännu en gång
kommit tillbaka till vårt sedeslösa Babel?” sade hon och räckte
honom sin gula lilla hand. Hon citerade därvid ett uttryck, som
han använt en gång i början av vintern, att Moskva var ett Babel.
”Nå, har Babel bättrat sig, eller har ni försämrats?” tillade hon
och såg med ett ironiskt leende åt det håll, där Katja satt.

”Det är mycket smickrande för mig, grevinna, att ni så väl
kommit ihåg mina ord”, svarade Ljevin, som nu något så när

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free