Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Honny soit qui mal y pensel Min syster Anna.”
”Jaså? Det är ju fru Karenina?” sade Vronski.
”Du känner säkert henne?”
”Jag tror det. Men nej . . . Jag kan verkligen inte komma ihåg
det”, svarade Vronski förstrött. Namnet Karenina framkallade hos
honom en otydlig föreställning om något pedantiskt och tråkigt.
”Men min berömda svåger Alexei Alexandrovitsj känner du
säkerligen. Honom känner ju hela världen.”
”Ja, det vill säga, jag känner honom par renommé och till
utseendet. Jag vet, att han är en intelligent, lärd man, något
storartat .. . Men du vet ju, att dylikt inte är i min . . . not in my line”,
svarade Vronski.
”Ja, han är en mycket betydande man, en smula mycket
konservativ, men en präktig människa”, anmärkte Stepan Arkadjevitsj.
”Nå, det är ju bra för honom”, sade Vronski leende. ”Ah, du
är också här!” vände han sig till moderns betjänt, en reslig man,
som stod vid ingången. ”Kom med in.”
Oavsett den dragningskraft som Oblonskis sympatiska
uppträdande utövade på alla människor, kände Vronski sig på senaste tiden
särskilt dragen till honom, därför att han i honom såg Katjas svåger.
”Nå, hur blir det? Skola vi om lördag få till stånd supén till ära
för divan?” frågade han leende, i det han tog honom under armen.”
”Otvivelaktigt. Jag samlar subskriptioner till den. Men nu
kommer jag att tänka på en sak: Gjorde du i går bekantskap med min
vän Ljevin?” frågade Stepan Arkadjevitsj.
”Ja visst. Men han gick mycket tidigt.”
”En präktig karl, inte sant?” fortsatte Oblonski.
”Jag vet inte”, svarade Vronski, ”hur det kommer sig, att alla
Moskvabor — naturligtvis med undantag av dem med vilka jag för
tillfället talar”, insköt han skämtsamt — ”ha något egendomligt
strävt hos sig. Det är alltid, som om de reste sig på bakbenen, som
om de kände sig förargade och ville ge en ordentligt på pälsen . . .”
”Ja, så är det verkligen, det stämmer . . .”, svarade Stepan
Arkadjevitsj med ett glatt skratt.
”Nå, kommer tåget snart?” vände sig Vronski till en
järnvägsman.
”Det är redan signalerat”, svarade denne. Tågets annalkande
gjorde sig på flera sätt märkbar: järnvägsfunktionärer sprungo
ivrigt av och an för att vidtaga förberedelser för dess mottagande,
bagagebärare kommo springande, gendarmer och högre
stationstjän-stemän anlände jämte en massa människor, som skulle taga emot sina
bekanta. Man hörde signalerna från ett lokomotiv på ett sidospår
och hur en tung massa satte sig i rörelse.
”Nej”, sade Stepan Arkadjevitsj, som kände den allra största
lust att berätta för Vronski om Ljevins avsikter i fråga om Katja.
”Nej, du bedömde inte min kära Ljevin riktigt. Han är en
mycket nervös människa och blir mången gång otrevlig, det är sant,
men så är han i stället ofantligt trevlig vid andra tillfällen. Han
är en alltigenom hederlig och uppriktig karaktär och har ett hjärta
av guld. I går förelågo visserligen särskilda skäl”, fortsatte Stepan
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
