Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannens erfarna omdöme hade Vronski redan vid första
blicken fastställt, att denna dam tillhörde de bästa kretsar. Han bad
om ursäkt och gjorde sig nu redo att stiga in i vagongen, men
fann det nödvändigt att ännu en gång vända sig om efter henne,
icke därför att hon var mycket vacker och icke heller därför att
hon var elegant och graciös, utan därför att det i det älskliga [-ansiktets-] {+an-
siktets+} uttryck, då hon gått förbi honom, legat något särskilt [-angenämt-] {+an-
genämt+} och vänligt. Då han såg sig om, vände även hon på [-huvudet.-] {+hu-
vudet.+} De glänsande gråa ögonen, som till följd av de täta ögon-
håren föreföllo svarta, riktades med prövande uppmärksamhet och
ett vänligt uttryck på hans ansikte, som om hon i honom igenkänt
en bekant, men vändes sedan genast bort från honom och mot den
förbiströmmande mängden, som om de där sökte någon. Denna
korta blick hade dock låtit Vronski urskilja den återhållna
livlighet, som spelade över hennes ansikte som ett skimmer och smög
sig av och an mellan de glänsande ögonen och de röda, lätt leende
läpparna. Det var, som om hennes väsende inneslöte ett sådant
överflöd av levnadslust, att denna ofrivilligt måste giva sig
tillkänna, än i munnens leende, än i ögonens glans. Och när hon
avsiktligt dämpade denna glans i ögonen, så lyste den mot hennes
vilja i det knappast urskiljbara leendet.
Vronski steg upp i vagongen. Hans mor, en mager gammal dam
med svarta ögon och svarta lockar, betraktade sin son med
hop-knipta ögon och smålog sedan litet med de smala läpparna. Så
reste hon sig upp från den stoppade bänken, lämnade
kammarjungfrun en liten resväska och räckte sonen sin lilla torra hand att
kyssa; så höjde hon hans huvud från sin hand och kysste honom
på kinden.
”Fick du mitt telegram?” frågade hon. ”Är du frisk? Ja? Nå,
då är allt väl!”
”Har ni haft en angenäm resa?” frågade sonen, i det han slog
sig ned bredvid henne och ofrivilligt lyssnade efter en kvinnoröst
utanför dörren. Han visste, att rösten tillhörde damen, som han
mött, då han skulle gå in.
”Det oaktat kan jag inte gå in på det”, sade damens röst.
”Det är ett petersburgersätt att se saken, nådig fru.”
”Icke ett petersburgersätt, utan helt enkelt en kvinnas sätt att
se saken.”
”Skada! Tillåt mig nu att kyssa er hand.”
”På återseende, Ivan Petrovitsj. Var snäll och se efter, om inte
min bror är därute, och skicka honom till mig”, sade damen tätt
invid dörren och kom åter in i kupén.
”Nå, har ni funnit er bror?” frågade grevinnan Vronskaja, i det
hon vände sig till damen. Nu förstod Vronski, att detta måste
vara fru Karenina.
”Er bror är här”, sade han och reste sig upp. ”Ursäkta, att jag
inte genast kände igen er, men vår bekantskap är ju så kort”,
fortsatte han med en bugning, ”att ni säkerligen inte längre erinrar er
mig.”
”Jo då”, svarade hon. ”Och jag skulle också genast ha känt igen
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
