Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
böjde sig ned litet och bjöd grevinnan sin kind att kyssa; så
rätade hon åter på sig och räckte Vronski handen med detta leende, som
hos henne så ofta vandrade av och an mellan läppar och ögon. Han
tryckte denna lilla hand och kände med innerligt nöje, liksom en
synnerlig njutning, den kraftiga tryckning med vilken hon otvunget
skakade hans. Så lämnade hon kupén med denna raska gång, som
bar hennes tämligen fylliga gestalt med en sådan förvånansvärd
lätthet.
”En förtjusande kvinna!” sade den gamla damen. Detsamma
tänkte även sonen. Han följde henne med blicken, tills den
älskliga gestalten försvunnit, och hans ansikte behöll det leende
uttrycket. Genom fönstret såg han ännu, hur hon trädde fram till
brodern, lade handen på hans arm och med honom började ett
livligt samtal, som uppenbarligen icke rörde sig om honom, Vronski,
och det förtröt honom.
”Alltså, maman, är ni alldeles kry?” frågade han ännu en gång
modern.
”Fullkomligt, jag mår utmärkt. Alexander var mycket
älskvärd, och Vanja har blivit mycket vacker. Hon har något ytterst
intressant.” Därmed började hon åter tala om det, som
intresserade henne mest: Om barnbarnets dop, till vilket hon rest till
Petersburg, och om kejsarens utomordentligt nådiga sinnelag mot
hennes äldsta son.
”Där är även Lavrenti”, sade Vronski, i det han tittade ut
genom fönstret. ”Om ni tillåter, så gå vi nu.” Den gamla
hovmästaren, som följt med grevinnan på resan, kom nu in i vagongen och
anmälde, att allt var redo, och grevinnan reste sig upp för att gå.
”Låt oss gå nu”, sade Vronski. ”Nu är det icke längre en sådan
trängsel på perrongen.” Kammarjungfrun tog resväskorna och den
lilla hunden, hovmästaren och en bärare det övriga handbagaget.
Vronski bjöd modern armen, men just då de stigit ut ur kupén
sprungo plötsligt några män med förskräckta uppsyner förbi dem,
bland dem även stationsinspektoren med sin mössa i grella färger.
Uppenbarligen hade det hänt något ovanligt. Alla sprungo bakom
tåget.
”Vad är det? . . . Vad står på? . . . Var? . . . Han har blivit
kullkastad . . . Överkörd . . .” ropades det bland de förbiskyndande.
Stepan Arkadjevitsj och hans syster, som tagit honom under
armen, kommo ävenledes tillbaka med förskräckta uppsyner och
stannade vid vagongdörren, för att komma ut ur trängseln. Damerna
stego åter upp i vagongen, men Vronski och Stepan Arkadjevitsj
följde efter människosvärmen för att inhämta närmare
underrättelser om olyckan. En stationskarl — vare sig han var berusad eller
till följd av den starka kölden hade byltat på sig för mycket —
hade icke hört ett tåg, som vid omrangeringen skjutits tillbaka,
och blivit krossad av det. Innan herrarna ännu kommit tillbaka,
fingo damerna av hovmästaren höra detaljerna. Vronski och
Ob-lonski hade båda sett det vanställda liket. På Oblonski hade det
uppenbarligen gjort ett djupt intryck. Hans panna var rynkad,
och han tycktes vara gråtfärdig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
