Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ack, så ohyggligt! Ack, Anna, om du hade sett det! Ack, så
förskräckligt!”
Vronski teg. Hans vackra ansikte var allvarligt men fullkomligt
lugnt.
”Ack, om ni hade sett det, grevinna!” fortsatte Stepan
Arkadje-vitsj. ”Hans hustru är också där . . . Det var förskräckligt att se
henne . . . Hon kastade sig ned över liket. Människorna sade, att
mannen efterlämnar en stor familj. Ja, det är förskräckligt!”
”Kan man inte göra något för hustrun?” frågade fru Karenina
upprörd. Vronski lämnade genast vagongen. ”Jag kommer
genast tillbaka, maman”, sade han, i det han vände sig om vid dörren.
När han kom tillbaka efter några minuter, höll Stepan Arkadjevitsj
redan på att berätta för grevinnan om den nya sångerskan.
Grevinnan, som väntade på sin son, tittade otåligt mot dörren.
”Ja, då gå vi nu”, sade Vronski. De gingo tillsammans,
Vronski med modern före och fru Karenina med brodern efter. Vid
utgången kom stationsinspektoren fram till Vronski.
”Ni har lämnat tvåhundra rubel till en av mina underordnade”,
sade han. ”Vill ni ha godheten att säga, för vem pengarna äro
avsedda?”
”För änkan”, svarade Vronski med en axelryckning. ”Jag
förstår inte, varför ni behöver fråga det.”
”Har ni gjort det?” utbrast Oblonski och tillade, i det han
tryckte systerns arm: ”Förtjusande! Förtjusande! En präktig
människa, inte sant? Jag rekommenderar mig, grevinna!” Han stannade
med systern för att se sig omkring efter hennes kammarjungfru.
Då de trädde ut genom stationsportalen, hade det Vronskiska
ekipaget redan kört bort. De människor, som kommo ut, talade
alltjämt om olyckshändelsen. ”En förfärlig död!” sade en förbigående
herre. ”Det påstås, att han kluvits mitt itu.”
”Jag för min del tycker, att en sådan plötslig död är den
lättaste, man kan tänka sig”, sade en annan.
”Oförsvarligt, att inga försiktighetsmått vidtagits mot något
sådant”, sade en tredje.
Fru Karenina steg upp i vagnen, och Stepan Arkadjevitsj såg med
förvåning, att hennes läppar skälvde och att hon endast med
svårighet återhöll sina tårar.
”Vad är det, Anna?” frågade han, då de åkt en liten bit.
”Ett dåligt omen!” sade hon.
”Såna dumheter!” svarade Stepan Arkadjevitsj. ”Du har
kommit hit, det är huvudsaken. Du har ingen aning om hur mycket
jag väntar av din inverkan.”
”Har du känt Vronski länge?” frågade hon.
”Ja. Vet du, vi hoppas, att han snart skall gifta sig med Katja.”
”Jaså?” sade Anna sakta. ”Ja, men nu skola vi tala om dig”,
tillade hon och ruskade på huvudet, som om hon därigenom ville
förjaga något, som trängde sig på och störde henne. ”Vi skola tala
om dina angelägenheter. Jag har emottagit ett brev, och nu har
jag kommit hit.”
”Ja, jag sätter hela mitt hopp till dig”, sade Stepan Arkadjevitsj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
