- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
69

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Nittonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Anna stod redan i dörröppningen, då Darja hörde frasandet av
kjolar och ljudet av lätta steg. Hon vände sig om, och hennes
avtärda ansikte förrådde både glädje och överraskning. Hon reste
sig upp och omfamnade svägerskan.

”Hur? Är du redan här?” sade Darja och kysste henne.

”Vad det gläder mig att återse dig, Darja!”

”Jag gläder mig också”, svarade Darja med ett svagt leende och
försökte i Annas ansikte läsa, hur mycket hon redan visste.
”Säkerligen vet hon det”, tänkte hon, då hon i Annas ansikte såg ett
uttryck av medlidande och deltagande. ”Kom nu med, så skall
jag föra dig till ditt rum”, fortsatte hon, angelägen om att uppskjuta
samtalet så mycket som möjligt.

”Är det här Grigori? Min Gud, så gossen vuxit!” sade Anna
och kysste honom, utan att vända blicken från Darja. Hon stod
stilla och sade, rodnande: ”Ack, låt oss stanna här en stund.” Hon
tog av sig schal och hatt, men då en länk av hennes svarta,
alltigenom lockiga hår fastnade vid den sistnämnda, skakade hon på
huvudet och frigjorde på så sätt håret.

”Du strålar av lycka och hälsa”, sade Darja nästan avundsjukt.

”Jag? ... Ja då”, svarade Anna. ”Min Gud, det där är ju Tanja!”
vände hon sig till den lilla flickan, som kom inspringande. ”Hon
är lika gammal som min Sergei”, tillade hon, i det hon fattade
flickan vid handen och kysste henne. ”Ett förtjusande barn, riktigt
förtjusande! Du måste visa mig alla dina småttingar.”

Hon räknade upp dem och kände icke blott till deras namn
utan även deras ålder efter år och månad och vilken karaktär vart
och ett av dem hade samt vilka sjukdomar de genomgått.
Gentemot detta livliga intresse kunde Darja icke tillsluta sitt hjärta.

”Ja, då skola vi väl gå in till dem”, sade hon. ”Min Vasili
sover tyvärr just nu.”

Sedan de sett på barnen, slogo de sig, numera ensamma, ned
vid kaffebordet i vardagsrummet. Anna fingrade på en bricka och
sköt den sedan ifrån sig.

”Darja”, började hon, ”han har talat med mig.” Darja såg kallt
på Anna. Hon väntade nu hycklande bevis på deltagande, men
Anna sade ingenting i den vägen.

”Darja, kära Darja”, fortsatte hon, ”jag tänker varken söka
försvara honom eller trösta dig; det är omöjligt. Jag vill endast säga
dig, mitt hjärta, att det gör mig innerligt ont om dig.” Under
hennes täta ögonfransar trängde tårarna fram i hennes glänsande ögon.
Hon makade sig närmare svägerskan och fattade med sin egen lilla
fasta hand Darjas. Darja makade sig icke bort från henne, men
hennes ansikte förlorade icke sitt stela uttryck. Hon svarade:

”Att trösta mig är omöjligt! Efter vad som förefallit, är allt
förlorat, tillintetgjort!”

Men då hon sagt detta, blev plötsligt hennes uppsyn vekare. Anna
lyfte upp Darjas torra, magra hand och kysste den och sade: ”Men,
Darja, vad är nu att göra? Hur bör man förhålla sig i denna
förskräckliga belägenhet? Det är, vad vi nu måste överväga.”

”Allt är slut. Något mer kan jag inte säga”, svarade Darja. ”Och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free