- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
71

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Nittonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gång.” Darja betraktade fundersamt svägerskan, medan hon
lyssnade till hennes ord. ”Ja, att hans tillstånd är förskräckligt, det
förstår jag”, sade hon. ”Den skyldiga har det alltid svårare än
den oskyldiga — när han känner, att han bär skulden till hela
olyckan. Men hur kan jag förlåta honom, hur kan jag åter vara
hans hustru, sedan han haft ett förhållande med den där kvinnan?
Det skulle vara mig en vånda att hädanefter leva tillsammans med
honom, just därför att jag icke förmår utplåna min förra kärlek
ur mitt minne...” En snyftning avbröt hennes ord. Men så
fort hon blev vek, började hon, liksom med avsikt, att tala om det,
som kränkt henne så djupt. ”Hon är ung och vacker”, fortsatte
hon. ”Men, förstår du även, Anna, genom vem jag förlorat min
ungdom och skönhet? Genom honom och hans barn. Jag har haft
en svår tjänst hos honom, och under denna tjänstetid har allt det
goda hos mig gått förlorat, och nu finner han naturligtvis ett större
behag i denna fräscha, om också gemena varelse. De ha
säkerligen talat med varandra om mig eller, vad som är ännu värre,
förbigått mig i tystnad — förstår du?”

Åter glödde hennes ögon av hat.

”Och när han efter allt, som försiggått här, säger något till mig
— skall jag då kunna tro honom? Aldrig! Nej, nu är allt slut,
allt, som varit mig en tröst och belöning för mina mödor och mitt
lidande ... Du tror det kanske ej, men jag har själv undervisat
Grigori — förr var det mig en glädje, nu är det mig ett kval.
Varför anstränger och pinar jag mig? Vad angå barnen mig? Det
är förfärligt, att min själ plötsligt blivit så förändrad och att jag
i stället för kärlek och ömhet nu endast känner hat mot honom.
Jag skulle kunna döda honom och...”

”Darja, käraste Darja, allt detta kan jag förstå, men tortera dig
inte så! Du är ju så förbittrad och upprörd, att du ser mångt
och mycket i en falsk dager.”

Darja svarade ej något, och båda sutto tysta några minuter.
”Vad skall jag göra? Tänk efter, Anna! Hjälp mig! Jag har
tänkt av och an men kan icke finna någon utväg.” Anna kunde
icke heller hitta på någon utväg till räddning, men varje ord, varje
min hos svägerskan grep henne djupt.

”Jag skall säga dig en sak”, började Anna. ”Jag är hans syster
och känner hans karaktär; jag vet, att han är i stånd att glömma
allt, att låta sig ryckas med, men även att han är tillgänglig för
djupaste ånger. Nu kan han icke alls fatta, hur han över huvud
taget kunnat göra, vad han gjort.”

”Jo då, han förstår det och har hela tiden kunnat förstå det!”
avbröt Darja henne. ”Men jag... du glömmer helt och hållet
mig . . . Känner jag mig således så lätt om hjärtat?”

”Hör dock på! När han talade med mig, då hade jag — det vill
jag uppriktigt bekänna för dig -— ännu ingen riktig förståelse för
det fruktansvärda i din belägenhet. Jag såg endast, hur det var
ställt med honom och att ert familjeliv var skövlat, och det gjorde
mig ont om honom . Men sedan jag nu talat med dig, ser jag i
min egenskap av kvinna även något annat — jag ser, hur du lider,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free