Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Nittonde kapitlet - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och jag finner inga ord för att uttrycka, hur innerligt ont det gör
mig om dig, Darja! Endast en sak vet jag inte... jag vet icke,
hur mycket kärlek till honom som ännu finnes kvar i din själ. Det
vet endast du — huruvida du ännu älskar honom så mycket, att
du kan förlåta honom. Om det är fallet — förlåt honom då!”
”Nej”, började Darja, men Anna avbröt henne, i det hon kysste
hennes hand: ”Jag känner världen bättre än du. Jag känner sådana
män som Stiva och vet, hur de betraktar dylikt. Du säger, att han
har talat med henne om dig. Det är säkert icke fallet. Sådana
män göra sig kanske skyldiga till otrohet, men den husliga härden
och makan äro dock heliga för dem. Dylika kvinnor äro dem i
grund och botten föraktliga och kunna föra in ett störande element
i familjelivet. Mellan dem och familjen draga männen så att säga
upp en oöverstiglig gränslinje. Jag förstår detta inte riktigt, men
det är dock så.”
”Ja, men han har kysst henne. ..”
”Käraste Darja, hör på! Jag har sett Stiva, då han var
förälskad i dig. Jag kommer mycket väl ihåg den tiden, då han kom
till mig och hur för var gång tårarna strömmade över hans kinder, så
fort han talade om dig; du var i hans ögon en av poesiens höga,
underbara gestalter. Och jag vet, att du alltjämt stigit allt högre i
hans aktning och kärlek, ju längre han levat tillsammans med dig.
Vi skrattade mången gång åt honom, därför att han efter varje
ord tillade: ’Darja är en beundransvärd kvinna’. Du var och har
alltid förblivit en gudom för honom, och hans hjärta vet icke av
något om denna förirrelse ...”
"Men om denna förirrelse upprepas?”
"Det är omöjligt, såvitt jag kan förstå...”
”Skulle du förlåta honom även då?”
”Det vet jag inte — det kan jag inte bedöma... Men jo, jag
kan bedöma det”, tillade hon efter ett ögonblicks begrundande.
”Jag kan verkligen bedöma det. Efter vad som skett skulle jag
nog inte vara som förr, men jag skulle förlåta honom, och jag
skulle förlåta honom så, som om ingenting alls hade hänt.”
”Ja, det är självklart”, inföll Darja hastigt, som om Anna endast
uttalat vad hon ofta sagt sig själv. "Annars vore det ju ingen
förlåtelse. När man en gång väll förlåta, måste man göra det helt
och hållet. Men kom nu med, jag vill föra dig till ditt rum”, sade
hon, i det hon reste sig upp och omfamnade Anna. ”Kära Anna,
vad det gläder mig, att du kommit — nu känner jag mig mycket
lättare om hjärtat.”
Tjugonde kapitlet.
Hela denna dag stannade Anna hemma, d. v. s. hos Oblonskis,
och tog icke emot någon, ehuru flera av hennes bekanta, som hört
talas om hennes ankomst, infunno sig redan denna första dag. Anna
tillbragte hela förmiddagen tillsammans med Darja och barnen.
Men hon skickade sin bror en liten biljett, att han under alla om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
