Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En skägglös yngling med djupt urringad väst, en av dessa
salongs-människor som furst Schtscherbatzki brukade kalla vinthundar,
ordnade under gången sin vita halsduk, bugade sig för dem, kom
tillbaka och bad Katja om en kadrilj. Hon hade redan lovat
Vronski första kadriljen, så hon måste nu skänka denne unge man
den andra. En officer, som just höll på att knäppa sin handske,
trädde vid dörren åt sidan och mönstrade med välbehag den om
en ros påminnande Katja.
Ehuru toaletten, frisyren och alla de övriga tillrustningarna till
balen kostat Katja mycken möda och många överläggningar,
uppträdde hon dock i sin smakfulla tyllklänning över en
underklänning i rosa så fritt och otvunget, som om alla dessa rosetter, spetsar
o. s. v. icke ens för ett ögonblick tagit hennes och de övrigas i hennes
hem ivriga arbete i anspråk ens för ett ögonblick, som om hon
blivit född i detta tyll, i dessa spetsar, i denna höga, av en ros och
två blad krönta frisyr.
Då vid deras inträde i balsalen furstinnan ville lägga till rätta
bandet kring hennes midja, som råkat i oordning, avböjde Katja
det sakta. Hon hade en känsla av att nu måste allt hos henne vara
vackert och älskligt helt och hållet av sig självt så att ingen
förbättring mera behövdes.
Katja hade i dag en av sina lyckliga dagar. Ingenstans var
klänningen för trång, ingenstans hade spetsgarneringen kommit i olag,
ingen rosett hade skrynklats ned eller ryckts av, de skära
balskorna med de höga, svängda klackarna tryckte icke, utan kändes som
luft för de små fotterna. De ljusa banden sutto fast vid det
lilla huvudet lika säkert som hennes eget hår. De tre knapparna
på var och en av de långa handskarna, som smögo sig åt om
händerna utan att förändra deras form, hade alla låtit knäppa sig, och
ingen hade lossnat. Det svarta sammetsbandet, vid vilket en
medaljong hängde, omslöt vackert hennes hals. Detta sammetsband
var rent av förtjusande, och då Katja där hemma i spegeln
betraktat sin hals, hade hon haft liksom en känsla av att detta
sammetsband kunde tala. Och även om hon kanske kunde ha något tvivel
om den högsta fulländningen i de övriga beståndsdelarna av
.hennes toalett, så var sammetsbandet helt enkelt förtjusande. Även
här på balen smålog Katja, då hon såg det i spegeln. I de bara
skuldrorna och armarna kände Katja en marmorliknande kyla, en
känsla, som hon tyckte särdeles mycket om. Hennes ögon
strålade, och i medvetande om hur förtjusande de voro, kunde de röda
läpparna icke återhålla ett leende.
Hon hade knappast trätt in i balsalen och sällat sig till skaran
av damer, som väntade på att bli uppbjudna (Katja hade aldrig
behövt stå länge i denna skara) förrän hon blev uppbjuden till
valsen och därtill av en kavaljer av första rangen, den tongivande
kavaljeren på ballivets område, den berömda balanföraren och
ceremonimästaren Jegor Korsunski, en vacker, ståtlig, gift man. Han
hade just lämnat grevinnan Bonina, med vilken han dansat den
första valsturen, och mönstrade ”sina trupper”, det vill säga de par
som skulle dansa ut; då blev han plötsligt varse den anländande
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
