- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
79

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Katja, skyndade fram till henne, bugade sig och höjde, utan att
ens fråga om det passade henne, armen för att lägga den om
hennes smärta midja. Hon tittade sig omkring för att se åt vem
hon kunde lämna sin solfjäder, och värdinnan tog med ett vänligt
leende hand om den.

”Så härligt, att ni kommit punktligt”, sade han, i det han lade
armen om hennes midja. ”Denna försenade ankomst är ett riktigt
oskick.”

Hon lade den krökta vänstra armen på hans axel, och de små
fotterna i de skära skorna rörde sig hurtigt, lätt och i takt med
musiken på det glatta parkettgolvet. ”Det är en riktig
vederkvickelse att dansa vals med er”, sade han efter de första lugna
valsstegen. ”En rent av förtjusande lätthet och precision —” han sade till
henne detsamma som han sade till nästan alla bekanta damer.

Hon smålog över hans beröm och fortsatte att över hans axel
se sig omkring i balsalen. Hon var ej någon novis, för vilken alla
ansikten på en bal flöto ihop till ett enda trolskt helhetsintryck,
men hon var icke heller en av dessa unga damer, som av sina
mödrar släpas med på alla möjliga baler och där känna till alla
ansikten så väl, att de helst skulle vilja slippa se dem mer. Utan
hon intog en mellanställning mellan dessa två ytterligheter; hon
var visserligen upprörd, men samtidigt var hon dock så behärskad,
att hon kunde göra sina iakttagelser. I vänstra hörnet hade, enligt
vad hon såg, gräddan av sällskapet grupperat sig. Där voro den
sköna, nästan till omöjlighet dekolleterade Liddy, herr Korsunskis
fru, värdinnan, herr Krivin med sitt på långt håll glänsande
månsken, som alltid uppehöll sig i närheten av societetens spetsar; dit
riktade de unga herrarna sina blickar, utan att dock våga sig fram,
och där urskilde hon även sin svåger Stiva, och sedan upptäckte
hon Annas vackra ansikte och förtjusande figur i en svart
sammetsklänning. Även ”han” var där. Katja hade icke återsett
honom sedan den kväll, då hon avböjt Ljevins frieri. Med sina
skarpa ögon upptäckte hon honom med ens och såg till och med, att
han blickade åt hennes håll.

”Nå, ännu ett varv? Ni är väl inte trött?” frågade Korsunski,
som nu var en smula anfådd.

”Nej tack.”

”Vart får jag lov att föra er?”

”Jag tror, att fru Karenina är därborta . . . Var god och för mig
till henne.”

”Som ni befaller.” Och Korsunski valsade med korta, avmätta
steg rakt fram mot gruppen i vänstra hörnet, varvid han ständigt
upprepade: ”Pardon, mes dames, pardon!” och kryssade fram så
skickligt i detta hav av spetsar, tyll och band, att han icke
havererade en enda gång. Så svängde han om sin dam med en tvär
knyck, så att hennes ben i de genombrutna silkesstrumporna
syntes och hennes släp solfjäderformigt utbredde sig över herr Krivins
knän. Korsunski bugade sig och bjöd Katja armen för att föra
henne fram till Anna Arkadjevna. Rodnande drog Katja ned
släpet från herr Krivins knän och såg sig sedan, en smula yr i huvudet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free