- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
80

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

omkring efter Anna. Anna var icke klädd i lila,-såsom Katja
ansett mest passande, utan bar en svart, djupt urringad
sammetsklänning, som lämnade fria hennes fylliga, som av elfenben svarvade
skuldror, bysten och de vackert rundade armarna med de fina,
smala handlederna. Hela klänningen var besatt med venetianska
spetsar. På huvudet bar hon i det svarta håret, alltsammans hennes
eget, en liten girland av styvmorsvioler, och en liten bukett av
samma slags blommor satt instucken bland de vita spetsarna vid
det svarta band, hon hade om midjan. I hennes koaffyr fanns
ingenting påfallande. Påfallande voro endast de egensinniga, korta
ringlar av hennes svarta hår, som vid tinningarna stodo ut från
huvudet. Omkring den glatta, kraftiga halsen slingrade sig ett
pärlsnöre.

Katja hade dagligen träffat Anna och rent av förälskat sig i
henne. Hon hade absolut föreställt sig henne i lila, men när hon
nu fick se henne klädd i svart, kom hon till insikt om att hon aldrig
förr till fullo fattat Annas hela älsklighet. Hon såg henne nu i en
alldeles ny, överraskande uppenbarelseform. Nu förstod hon, att
Anna icke fick bära lila, att hennes älsklighet bestod just däri att
hon, likt en tavla i en ram, trädde ut ur sin toalett och att man
till följd av hennes person icke beaktade hennes toalett. Och man
såg icke alls denna svarta klänning med de dyrbara spetsarna på
henne. Klänningen var endast ramen, och synlig var endast hon
i sin naturlighet och skönhet såväl som i sin munterhet och
levnadslust. Hon stod nu, som alltid, med mycket rak hållning och talade,
när Katja kom fram, med värden.

”Nej, jag vill icke kasta någon sten på henne”, sade hon just.
”Jag kan visserligen icke förstå, hur det var möjligt”, tillade hon
med en axelryckning. Så vände hon sig genast med ett älskvärt,
litet beskyddande leende till Katja. Med en snabb kvinnoblick
mönstrade hon dennas toalett och gav sedan med en endast för Katja
märkbar böjning på huvudet tillkänna sitt bifall såväl med toaletten
som med dess ägarinnas skönhet. ”Ni har ju kommit dansande in
i balsalen”, sade hon sedan.

”Det här är en av mina trognaste medhjälparinnor”, sade
Kor-sunski och bugade sig för Anna Arkadjevna, som han ännu icke
hälsat på. ”Prinsessan bidrar i hög grad till att göra en bal glad
och trevlig och vacker. Anna Arkadjevna, en valstur”, sade han
med en bugning.

”Känna ni redan varandra?” frågade värden.

”Med vem äro inte min fru och jag bekanta? Vi äro de vita
vargarna •— alla känna oss”, svarade Korsunski. ”En valstur,
Anna Arkadjevna.”

”Jag dansar inte, när jag kan undvika det”, svarade hon.

”Men i dag går det inte att undvika det”, sade Korsunski. I
samma ögonblick kom Vronski fram.

”Nåja, om det i dag är oundvikligt för mig, så kom då”, sade
hon, utan att taga notis om Vronskis bugning, och lade hastigt sin
hand på Korsunskis axel.

”Vad kan hon ha emot honom?” tänkte Katja. Hon hade myc-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free