Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såg dem nu hos Anna — hon såg den skälvande glansen i hennes
ögon och det leende av lycka och sinnesrörelse, som ofrivilligt
spelade kring hennes mun, och den fulländade älskligheten, säkerheten
och lättheten i alla hennes rörelser.
”Vem är det?” frågade hon sig själv. ”Alla eller en särskild?”
Medan den unga mannen, med vilken hon dansade, ansträngde sig
att underhålla henne eller tappade bort tråden utan att kunna
återfinna den och utan att hon kom honom till hjälp och medan hon
till det yttre glad följde herr Korsunskis högljudda kommandon,
iakttog hon och hennes hjärta sammansnördes allt smärtsammare
och smärtsammare. ”Nej, icke att hon funnit välbehag hos många
utan det att hon väckte en särskild förtjusning, det har berusat
henne så. Och vem är denne särskilde? Skulle det vara han?” För
var gång när han talade till Anna lyste hennes ögon av glädje och
ett leende av lycka framträdde på hennes röda läppar. Det såg ut,
som om hon bemödade sig om att undertrycka dessa bevis på
glädje, men de trängde av egen kraft fram på hennes ansikte. ”Och hur
är det med honom?” frågade Katja sig, såg på honom och
förskräcktes. Det, som i Annas ansikte trätt fram klart som en spegel,
det såg hon likaledes hos honom. Vad hade det blivit av hans
eljest så lugna, säkra hållning, hans sorglösa, obekymrade uppsyn?
Nu var allt detta förändrat; för var gång han vände sig till henne,
lutade han fram huvudet litet, som om han ville falla ner framför
henne, och i hans blick låg oavlåtligt ett uttryck av fullständig
undergivenhet och en viss bävan. ”Jag skulle icke vilja förolämpa dig
med min lidelse”, tycktes hans blick säga. ”Jag skulle vilja rädda
mig och vet icke hur.” Över hans ansikte låg ett uttryck, som Katja
ännu aldrig sett hos honom.
De samtalade helt likgiltigt om gemensamma bekanta, men Katja
hade den känslan, att varje ord, som uttalades av dem, avgjorde
deras så väl som hennes eget öde. Och sällsamt: ehuru de i
verkligheten endast talade om hur löjlig Ivan Ivanovitsj gjorde sig genom
att tala franska och att fröken Jelezkaja nog hade kunnat göra ett
bättre parti, så hade dock dessa ord för dem en särskild betydelse,
och de kände det icke mindre än Katja. Hela balen, hela världen,
allt, omslöts i Katjas själ liksom av en tät töckenslöja. Endast
den stränga skolning, som hon genomgått, höll henne upprätt och
tvang henne att göra det, som fordrades av henne, d. v. s., att dansa,
besvara frågor, fortsätta samtalet, ja, till och med le. Men i och
med början av mazurkan, då stolarna redan ställdes i ordning till
den och några par redan kommit från de mindre rummen ut i stora
balsalen, kom för Katja förtvivlans och förfärans ögonblick. Fem
herrar hade hon avvisat och nu var hon inte alls uppbjuden till
mazurkan! Hon kunde icke längre hoppas att ännu bli uppbjuden,
just därför att hon städse varit så omsvärmad, att ingen numera
skulle komma på den tanken att hon icke var uppbjuden. Den
enda utvägen var nu att säga modern, att hon var sjuk, och att fara
hem, men därtill hade hon icke styrka. Hon kände sig alldeles
bruten. Hon drog sig tillbaka in i ett litet rum och sjönk ned i en
fåtölj längst in i det. Kjolen till hennes luftiga balklänning pöste
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
