Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugutredje kapitlet - Tjugufjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mötte henne och såg på henne, kände han knappast igen henne vid
första blicken, så förändrad var hon.
”En underbart härlig bal!” sade han till henne endast för att säga
något.
”Ja”, svarade hon.
Mitt i mazurkan utfördes en av Korsunski nyuttänkt,
komplicerad figuré, och när det var Annas tur att upprepa den, trädde
hon in mitt i kretsen, valde två herrar och ropade sedan till sig
Katja och en annan dam. Förskräckt såg Katja på Anna, då hon
trädde fram till henne. Anna blinkade vänligt mot henne, smålog
och tryckte hennes hand. Men när hon märkte, att Katjas ansikte
besvarade detta leende endast med en min av förvåning och
förtvivlan, vände hon sig bort från henne och pratade glatt med den
andra damen.
”Ja, det finns något främmande, demoniskt hos denna
förtjusande varelse”, tänkte Katja.
Anna ville icke stanna till supén; värden bad henne enträget.
”Ge bara med er, Anna Arkadjevna”, kom Korsunski honom
till undsättning, bjöd henne armen och lade hennes bara arm på
sin frackärm. ”Om ni bara visste, vilken storslagen kotiljong jag
har förberett! Un bijou!” Och han förflyttade sig sakta vidare,
i det han försökte draga henne med sig. Värden smålog gillande.
”Nej, jag stannar inte”, upprepade Anna leende, men trots detta
leende förstodo både Korsunski och värden av hennes bestämda
ton, att hon icke skulle stanna. ”Nej, jag har ändå på denna enda
bal här i Moskva dansat mer, än jag gjort på vinterns alla baler i
Petersburg”, sade Anna med en sidoblick på den bredvid henne
stående Vronski. ”Jag måste vila ut lite före min avresa.”
”Och ni reser verkligen oåterkalleligen i morgon?” frågade
Vronski.
”Ja, jag gissar det”, svarade Anna, liksom förundrad över
djärvheten i hans fråga, men medan hon sade det, flög från hennes
strålande ögon och leende läppar som en icke återhållbar, darrande,
brännande stråle över till honom. Anna Arkadjevna stannade icke
till supén, utan åkte dessförinnan hem.
T jugufjärde kapitlet.
”Ja, jag måtte nog ha något motbjudande, frånstötande hos mig”,
tänkte Ljevin, då han gick från Schtscherbatzkis och återvände till
sin brors bostad. ”Och jag passar verkligen inte heller ihop med
andra människor. Man anser mig stolt. Nej, stolt är jag inte. Om
jag vore stolt, hade jag icke försatt mig i en sådan belägenhet.” Och
han utmålade för sig Vronski, denna lyckliga godhjärtade,
förståndiga och lugna människa, som förmodligen aldrig befunnit sig i en
sådan förskräcklig belägenhet som han själv denna kväll. ”Ja, hon
kunde icke annat än ge honom företrädet. Det måste vara så,
och jag får icke beklaga mig över någon eller något. Jag bär själv
skulden. Vilken rättighet hade jag att tro, att hon skulle ha lust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
