- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
88

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugufemte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

till ett nytt företag, som vi nu gripa oss an med. Det är ett
kooperativt företag . .

Konstantin hörde knappast på honom. Han betraktade broderns
sjukliga, lungsiktiga ansikte, och medlidandet med denne blev allt
större i hans hjärta. Han kunde icke tvinga sig till att höra på
uppmärksamt, vad brodern berättade om det nya företaget. Han
urskilde endast, att det var ett räddningsankare för Nikolai, för att
han icke skulle vara tvungen att förakta sig själv. Nikolai pratade
alltjämt på: ”Du vet ju, att kapitalet förtrycker arbetaren.
Arbetarna och bönderna bära hos oss hela arbetsbördan och ha det
dock så ställt, att hur mycket de än anstränga sig, kunna de aldrig
komma upp ur sitt bekymmersamma läge. Hela den överskjutande
arbetsförtjänsten, genom vilken de skulle kunna förbättra sin
ställning, förskaffa sig några lediga timmar och till följd därav tillägna
sig en viss bildning, hela detta överskott taga kapitalisterna ifrån
dem. Och de sociala förhållandena ha gestaltat sig så att ju mera
de arbeta, desto rikare bli köpmännen och godsägarna, under det
att de själva endast förbli arbetsok. Detta måste ändras”, slöt
han och såg frågande på brodern.

”Ja, naturligtvis”, svarade Konstantin och betraktade de röda
fläckar, som under tiden framträtt på broderns utstående kindkotor.

”Och då vilja vi således grunda en kooperativ klensmedförening,
i vilken hela driften och vinsten och de viktigaste erforderliga
verktygen skola vara gemensam egendom.”

”Var skall denna förening ha sitt säte?” frågade Konstantin
Lje-vin.

”1 byn Vosdrema, guvernementet Kasan.”

”Men varför på landet? Jag skulle tro, att det på landet redan
finns gott om arbete. Vad skall klensmedsföreningen göra på
landet?”

”Anledningen är den, att bönderna alltjämt befinna sig i lika
stort slaveri som förr i tiden, och därför är det för dig och Sergei
Ivanovitsj också oangenämt, att de skola bli befriade ur detta
slaveri”, svarade Nikolai, retad av den andras svar. Konstantin som
under tiden sett sig omkring i det ovänliga, smutsiga rummet, kunde
icke återhålla en suck. Denna suck tycktes förarga Nikolai ännu
mer.

”Jag känner till dina och Sergei Ivanovitsjs aristokratiska
åsikter. Jag vet, att han använder hela sin intelligens till att försvara
den bestående misshushållningen.”

”Visst inte! Men varför talar du alltid så om Sergei
Ivanovitsj?” sade Konstantin leende.

”Det skall jag säga dig!” skrek Nikolai plötsligt, då Konstantin
nämnde detta namn. ”Det skall jag säga dig . . . Men vad tjänar
det till att tala därom? . . . Blott en sak skulle jag vilja veta . . .
Varför har du över huvud taget kommit hit? Du föraktar ju mig
och mina strävanden. Gott! Gå då i Guds namn! Gå!” skrek han
och reste sig upp. ”Gå!”

”Om något förakt kan det inte bli tal hos mig”, svarade
Konstantin skyggt. ”Jag vill inte heller gärna komma i tvist med dig.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free