Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jag fick hemlängtan, Agafja Michailovna. Borta är bra, men
hemma är bäst”, svarade han henne och begav sig till sitt
rum.
Ljuset, som han bar med sig in, upplyste skilda delar av
rummet efter varandra. Den honom så välbekanta inredningen trädde
fram ur mörkret: Hjortkronorna, bokskåpen, spegeln, kakelugnen
med spjället, som redan länge behövt repareras, den gammaldags
soffan, det stora bordet på vilket låg en uppslagen bok, en
askkopp, ett häfte i vilket han skrivit. Vid åsynen av allt detta kom
det för ett ögonblick över honom ett tvivel, huruvida det skulle
vara honom möjligt att börja detta nya liv, som han under färden
utmålat så vackert för sig. Alla dessa hans hittills varande
följeslagare i livet tycktes liksom sluta honom i sina armar och säga
till honom: ”Nej, du undslipper oss ej och kommer aldrig att bli
en annan; du förblir alltid den du varit: med dina tvivel, med din
ständiga missbelåtenhet med dig själv, med dina fruktlösa försök
att bättra dig och dina sig alltjämt upprepande återfall och med
din levnadslånga väntan på en lycka, som icke är dig beskärd och
som du icke kan vinna.”
Och medan sålunda de livlösa föremålen talade till honom, sade
en annan, inre röst honom, att man icke finge sjunka ned till att
bli en slav av det förflutna och att människan kunde göra allt av
sig. Och lyssnande till denna röst, gick han fram till det hörn,
där han hade två tyngder stående, och lyfte upp dem båda för att
därigenom försätta sig i en modig stämning. Men då hördes utanför
dörren knarrande steg och han satte åter ned vikterna.
Förvaltaren kom in och rapporterade, att allt var i ordning, men gjorde
samtidigt det meddelandet, att bovetet i den nya torkrian blivit
vidbränt nedifrån. Denna underrättelse gjorde Ljevin mycket
förargad. Den nya torkrian hade han låtit bygga huvudsakligen
efter sina egna idéer. Förvaltaren hade alltid varit emot denna
torkria och rapporterade nu med återhållen triumf, att bovetet var
vidbränt. Ljevin var fullt och fast övertygad om att om bovetet
var vidbränt, så kunde detta endast bero på att man icke iakttagit
de försiktighetsmått, som han hundratals gånger inskärpt hos
förvaltaren. Han var mycket förargad och gav förvaltaren en
upp-sträckning. Men han fick även höra en nyhet av mera glädjande
slag: Pava, den bästa kon som han köpt på en utställning, hade
kalvat.
”Kusma, ge mig fårskinnspälsen. Och ni, ni kan ta med er en
lykta; jag skall gå och titta på den”, sade han till förvaltaren.
Stallet för de värdefullare korna låg alldeles bakom huset. Ljevin
gick över gården och fram till stallet. En varm, starkt doftande
dyngånga slog honom till mötes, då den av rimfrost betäckta
dörren öppnades, och förvånade över ljusskenet, som de voro ovana
vid, rörde korna sig på den färska halmen. Den glatta,
svartskäc-kiga, breda ryggen på en holländsk ko glänste i halvmörkret.
Berkut, tjuren, låg där med sin ring i nosen och gjorde ansatser
till att resa sig upp men kom på andra tankar och fnyste endast
ett par gånger, då de besökande gingo förbi. Pava, den prisbelönta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
