- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
96

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugusjunde kapitlet - Tjuguåttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Hur skulle jag kunna låta bli det, lilla far? Jag, som varit här
så länge, måtte väl känna mitt herrskap! Jag har ju varit här hos
herrskapet ända sedan jag var barn. Men gräm er inte, lilla far.
Om man bara är frisk och har ett rent samvete.”

Ljevin såg oawänt på henne, helt förvånad över hur rätt hon
gissat hans tankar.

”Hur är det? Skall jag ta in lite te till åt er?” frågade hon,
tog hans kopp och gick ut med den. Laska höll alltjämt huvudet
under hans hand. Han smekte henne, och hon rullade ihop sig
vid hans fötter, i det hon lade huvudet på den ena framsträckta
baktassen, och för att uttrycka, att allt nu befann sig i bästa
ordning, öppnade hon litet på gapet, smackade litet ett par gånger,
lade de klibbiga läpparna bekvämt tillrätta omkring de gamla
tänderna och förstummades i lycksalig ro. Ljevin hade
uppmärksamt iakttagit djurets sista rörelser. ”Alldeles så, som jag själv
gör! Jag skall icke låta mig anfäktas... Allt blir nog bra.”

Tjugu åttonde kapitlet.

Tidigt på morgonen efter balen avsände Anna Arkadjevna ett
telegram till sin man, att hon samma dag skulle avresa från Moskva.

”Nej, jag måste fara, jag måste!” sade hon till sin svägerska,
för att förklara denna plötsliga förändring i sina dispositioner, i en
ton som om hon i hemmet hade så mycket att uträtta, att hon icke
alls kunde räkna uppp det. ”Nej, det blir bäst att jag far redan
i dag.”

Stepan Arkadjevitsj åt inte middag hemma men hade lovat att
vara tillbaka till klockan sju för att följa sin syster till
järnvägsstationen. Inte heller Katja hade kommit till middagen; hon hade
skrivit en biljett, att hon hade huvudvärk. Anna och Darja
spisade ensamma med barnen och engelskan. Vare sig det nu
berodde på att barn äro obeständiga eller på att de äro finkänsliga
och de här ifrågavarande nu kände, att Anna var i dag en helt
annan än den där gången då de fått henne så kär, och inte mer
intresserade sig för dem, i vilket fall som helst så hade de alldeles
förlorat lusten att leka med tanten, och även med kärleken var det
slut, så att det icke gjorde något intryck på dem, att Anna nu skulle
avresa. Anna hade hela förmiddagen varit upptagen av
förberedelser till sin resa. Hon hade skrivit korta avkedsbrev till sina bekanta
i Moskva, antecknat sina utgifter och packat. Över huvud taget
hade Darja fått det intrycket, att Anna icke var lugn utan befann
sig i detta nervösa tillstånd, som Darja kände till endast alltför
väl på sig själv, ett tillstånd som icke inställer sig utan orsak och
bakom vilket merendels döljer sig missbelåtenhet med en själv.
Efter middagen begav Anna sig till sitt rum för att klä om sig,
och Darja följde med henne.

”Du är ju i dag så egendomlig”, sade Darja till henne.

”Jag? Tycker du det? Jag är inte vidare egendomlig, men jag
mår inte riktigt bra. Sådant förekommer ofta hos mig, jag skulle
96

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free