- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
98

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjuguåttonde kapitlet - Tjugunionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Ja, människor märka genast något sådant”, sade Darja.

”Men jag skulle vara förtvivlad, om det härvidlag från hans sida
skulle föreligga något allvarligt”, inföll Anna. ”Och jag är
övertygad om att allt snart åter skall vara glömt och att Katja icke
längre skall hata mig.”

”För att säga dig sanningen, Anna, så är jag för min del inte alls
så angelägen om detta giftermål för Katja. Och om han, Vronski,
gått i land med att på en enda dag förälska sig i dig, då är det
nog bäst, att saken går i stöpet.”

”0, Gud, men det vore dock alltför dumt!” utbrast Anna och
åter drog en mörk rodnad, denna gång av glädje, över hennes
ansikte, då hon från annat håll hörde uttalas den tanke, som
sysselsatte henne själv. ”Alltså avreser jag nu, efter det att jag skaffat
mig till fiende Katja, som jag dock fått kär! Ack, vad hon är god
och rar! Men den saken bringar du nog åter i ordning, Darja,
inte sant?”

Darja kunde knappast återhålla ett småleende. Hon älskade
Anna, men hon såg med en viss tillfredsställelse, att icke ens hon
var fri från svagheter.

”Till fiende? det är omöjligt.”

”Jag önskade av hela mitt hjärta, att ni alla måtte hålla mig
lika kär som jag er. Och nu har jag er ännu kärare”, sade Anna
med tårar i ögonen. ”Ack, vad jag är dum i dag.”

Hon strök sig med näsduken över ansiktet och började klä om
sig. Först strax före avfärden till järnvägsstationen kom Stepan
Arkadjevitsj hem. Han var röd i ansiktet, såg belåten ut och
luktade vin och cigarrer.

Annas rörda sinnesstämning hade nu övergått på Darja, och när
hon för sista gången omfamnade svägerskan, viskade hon: ”Var
förvissad om, Anna, att jag aldrig skall glömma, vad du har gjort
för mig. Och var ävenledes förvissad om att jag håller av dig
och alltid skall hålla av dig såsom min bästa väninna.”

”Jag vet inte alls, hur jag gjort mig förtjänt av det”, svarade
Anna, i det hon kysste henne och dolde sina tårar.

”Du har förstått mitt hjärta och förstår mig även nu. Farväl,
du kära. goda!”

T juguni onde kapitlet.

”Nu är allt slut, Gud vare tackad och lovad!” Det var Anna
Arkadjevnas första tanke, då hon för sista gången tog avsked av
sin bror, som ända till avgångssignalen stått i kupédörren för att
hindra andra resande att komma in. Hon satte sig på soffan
bredvid sin kammarjungfru Annuschka och såg sig omkring i den
halvmörka sovvagnen. ”Gud vare tackad och lovad, i morgon
återser jag min lilla Sergei och Alexei Alexandrovitsj och mitt liv
kommer att gå i sina gamla hjulspår.”

Ehuru den upprörda sinnesstämning, i vilken hon befunnit sig
hela dagen, ännu icke lämnat henne, vidtog Anna dock med en
känsla av välbehag sina förberedelser för resan. Med sina små,
98

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free