Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugunionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skickliga händer öppnade och tillslöt hon den röda resväskan, tog
fram en kudde, lade den i knät och satte sig lugnt ned, sedan hon
omsorgsfullt svept in fotterna också. En sjuk dam hade redan gått
och lagt sig. Två andra damer försökte inleda ett samtal med
Anna, och en korpulent gammal dam svepte likaledes in sina fötter
i ett täcke och klandrade värmeledningen. Anna svarade damerna
några ord, men alldenstund samtalet icke tycktes bli vidare
intressant, så befallde hon Annuschka att taga fram reslampan, hängde
den på fåtöljens armstöd och tog upp ur sin resväska en
papperskniv och en engelsk roman. Till att börja med kunde hon inte
läsa. Först stördes hon av larmet och springet ute på perrongen,
sedan, då tåget satt i gång, måste hon ofrivilligt lyssna efter det
buller, det framkallade; så avleddes hennes uppmärksamhet av den
snö, som piskade mot vänstra fönstret och fastnade på rutan, och
av anblicken av den genom tåget gående, väl påpälsade
konduktören, som på ena sidan var alldeles betäckt med snö, och av de
andra damernas samtal om den förfärliga snöstormen därute. Men
sedan förblev allting oförändrat: Samma stötande, samma snö på
fönstret, samma hastiga övergång från hetta till köld och åter till
hetta, samma förbiglidande av samma personer i halvmörkret och
samma röster; och nu började Anna läsa och förstå det, hon läste.
Annuschka slumrade redan; den röda resväskan höll hon med sina
breda händer på knäna; hennes händer voro beklädda med
handskar, av vilka den ena var sönderriven; men det beredde henne
nöje att läsa, d. v. s. att liksom i en spegel följa med andra
människors liv. Hon kände själv en stark, stark önskan att leva. Läste
hon om hur hjältinnan i romanen vårdade en sjuk, så önskade hon
själv gå med ohörbara steg genom sjukrummet, eller läste hon
om hur en parlamentsledamot höll ett tal, så ville hon själv hålla
ett sådant tal, eller läste hon om hui lady Mary galopperade efter
kopplet och gnabbades med sin svägerska och försatte alla
deltagare i jakten i häpnad, då rörde sig inom henne önskan att
ävenledes göra detta. Men nu gavs det ingen möjlighet för henne att
göra något, och följaktligen tvang hon sig till att läsa, medan
hennes små händer lekte med den glatta papperskniven.
Hjälten i romanen var redan nära däran att uppnå, vad som
för en engelsman är den högsta lycka, baronettiteln och ett gods,
och Anna önskade just att få följa med honom till detta gods, då
hon plötsligt fick den känslan, att egentligen borde han blygas
och hon också. ”Men varför skulle han blygas?” frågade hon sig
förvånad och kränkt. Hon lade boken i knät, lutade sig tillbaka
i fåtöljen och slöt båda händerna om papperskniven. Hon hade
ingenting att blygas över. Hon lät alla sina Moskvaminnen
passera revy; i dem fanns endast gott och angenämt. Hon tänkte på
balen, hon tänkte på Vronslu och på hans förälskade, ödmjuka
uppsyn; hon återkallade i sitt minne allt, som försiggått mellan
dem; det fanns ingenting att blygas över. Men just vid detta ställe
i minnena blev känslan av blygsel starkare, som om en inre röst,
just då hon tänkte på Vronski, ropat till henne liksom i ett visst
sällskapsspel: ”Varmt, mycket varmt, hett!” ”Nå än sedan?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
