Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugunionde kapitlet - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på trappan, men på perrongen bakom vagongerna var det skyddat.
Det kandes härligt att inandas den kalla snöluften, och hon stod
bredvid vagnen och betraktade perrongen och den upplysta
stationsbyggnaden.
Trettionde kapitlet.
En fruktansvärd storm rasade och ven från hörnet av
stationsbyggnaden mellan vagnshjulen och omkring telegrafstolparna.
Vagongerna, stolparna, människorna, allt man kunde se, var från
ena sidan betäckt med snö, och detta snöhölje blev alltjämt tätare.
Emellanåt förstummades stormen för ett ögonblick, men sedan kom
den tillbaka med sådan våldsamhet, att det föreföll omöjligt att
göra motstånd. Det oaktat sprungo några människor i muntert
samtal över perrongens knarrande tiljor och öppnade och stängde
de stora dörrarna till restaurangen. En nerhukad man gled som en
skugga förbi Annas fötter, och hon hörde klangen av en hammare
mot järn. ”Hit med telegrammet!” ropade en förargad röst ut ur
mörkret och stormen. ”Hit, hit! n:r 28!” ropade flera röster, och
av snö betäckta, påpälsade gestalter sprungo förbi. Två herrar
med cigarrett i munnen gingo förbi. Ännu en gång drog hon ett
djupt andetag för att fylla sina lungor med frisk luft och hade
redan dragit handen ut ur muffen för att gripa tag om järnposten
och åter stiga upp i vagongen, då en herre i militärkappa trädde
emellan och skymde det fladdrande lyktskenet för henne. Hon
vände sig om och kände i samma ögonblick igen Vronskis ansikte.
Förande handen till mösskärmen, bugade han sig för henne och
frågade, om hon kanske önskade något och han kunde hjälpa henne.
Hon såg på honom en stund utan att svara, och ehuru den mot
henne vända sidan av hans gestalt befann sig i mörkret, såg hon
dock uttrycket i hans ansikte och hans ögon eller trodde sig
åtminstone se det. Det var åter detta uttryck av vördnadsfull
förtjusning, som i flera dagar gjort ett sådant djupt intryck på henne.
Mer än en gång hade hon under de senaste dagarna och till och
med just nyss sagt sig, att Vronski för henne endast var en av
de hundradetals unga män, som man möter överallt och som alla
äro av samma typ, och att hon aldrig mer skulle tänka på honom;
men nu, i sammanträffandets första ögonblick, grep henne en känsla
av glad stolthet. För henne behövdes ingen fråga, varför han var
där. Hon visste det lika säkert, som om han hade sagt henne, att
han var där för att få vara, där hon var.
”Jag visste inte alls, att ni var med på tåget. Varför reser ni?”
sade hon. Hennes ansikte strålade av obetvinglig glädje och djup
sinnesrörelse.
”Varför jag reser?” svarade han och såg henne rakt i ögonen.
”Det vet ni; jag reser för att vara där, varest ni är. Jag kan
icke annat.”
I detta ögonblick sopade stormen, som om den nu överväldigat
alla hinder, ned snön från vagnstaken, ruskade i ett till hälften lös-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
