- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
102

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Trettionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ryckt stycke järnbleck, och längst fram tjöt lokomotivet klagande
och sorgset. Men den förfärliga snöstormen föreföll nu Anna
härligare än förut. Han hade sagt just det, efter vilket hennes själ
trängtade, men för vilket hennes förnuft kände fruktan. Hon
svarade ej något, och han såg i hennes ansikte den inre strid, hon
utkämpade.

”Förlåt mig, om det, som jag sade, är er oangenämt”, sade han
ödmjukt. Han talade i vördnadsfull, men dock så bestämd ton,
så att hon icke på länge var i stånd att svara något.

”Vad ni nu säger, är något orätt, och jag ber er, om ni är en
rättskaffens människa, att glömma vad ni sagt, liksom även jag
skall glömma det”, svarade hon till sist.

”Ej ett enda av era ord, ej en enda av era rörelser skall jag
någonsin glömma. Jag kan icke ...”

”Tyst! tyst!” utbrast hon och bemödade sig förgäves om att
förläna ett strängt uttryck åt sitt ansikte, på vilket hans heta blick
vilade. Hon grep med handen tag i järnposten, steg upp för
trappan och trädde hastigt in i vagongens förrum. Men där stannade
hon och begrundade det skedda. Ehuru hon icke erinrade sig vare
sig hans eller sina egna ord, så kände hon dock, att detta korta
samtal fört dem närmare varandra i oanad måtto, och hon kände sig
både förskräckt och lycklig däröver. Sedan hon stått så några
sekunder, gick hon in i vagongen och satte sig på sin plats. Detta
nervösa tillstånd, som förut berett henne sådan pina, kom åter över
henne, ja, denna gång var det ännu svårare och stegrades till
den grad, att hon varje ögonblick fruktade att till följd av
spänningen någonting skulle brista i hennes inre. Hon sov icke på hela
natten. Men detta tillstånd av nervspänning och dessa
drømmerier, som uppfyllde hennes själ, voro ingalunda oangenäma eller
dystra; tvärtom låg däri något glatt, glödande, upplivande. Framåt
morgonen slumrade Anna till, där hon satt i sin fåtölj, och då hon
vaknade, var det redan ljusan dag, och tåget var icke långt från
Petersburg. Hon återfann sig genast mitt i sina tankar på
hushållet, på mannen, på sonen och på bekymren för den förestående
dagen så väl som den därpå följande.

Så fort tåget stannade i Petersburg och hon steg av, var det
första ansikte’, som ådrog sig hennes uppmärksamhet, hennes mans.
”Ack, min Gud, varför har han fått sådana öron?” tänkte hon vid
åsynen av hans ståtliga, men kallt verkande gestalt och i all
synnerhet de henne nu på en gång påfallande öronmusslorna, som
nådde ända upp till brättet på hans runda hatt. Då han blev henne
varse, gick han henne till mötes; kring hans läppar spelade det
vanliga ironiska leendet och med sina stora, trötta ögon betraktade
han henne oavvänt. En oangenäm känsla sammansnörde hennes
hjärta, då hon mötte hans stela, trötta blick, som om hon hade
väntat att återfinna honom som en helt annan. Särskilt påfallande
för henne var en missbelåtenhet med sig själv, som trängde sig på
henne vid mötet med honom. Denna känsla var visserligen
gammal och välbekant för henne och berodde på det tillstånd av
förställning, som rådde mellan henne och hennes man; förr hade hon
102

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free